I'm nowhere near here
2008 var ett otroligt bra skivår. På något vis lyckades gamla artister återförankra sig samtidigt som det kom en del debutalbumet som tände en gnista av hopp. Jag lär återkomma till just 2008 vid fler tillfällen men den här gången blir det tre otroligt bra album av olika karaktär som släpptes detta år.
Först ut är "When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold" av Atmosphere. Sean Daley och Anthony Davis har haft en ganska trasig karriärsstege. Man kan utan att överdriva hävda att de tidigare atmosphere-albumen inte har hållit så hög kvalité. För mig känns det som att Atmosphere har växt med varje album som släppts fram till "When Life Gives You Lemons..." Det är här det sker ett sånt otroligt hopp över bäcken, de lyckas till och med hoppa över floden.
"When Life Gives You Lemons..." är speciellt, den skildrar vardagsrealism eller en sorts socialrealism som är sällan hörd inom någon form av musik. Skivan handlar om 'VANLIGA' människor. Du vet, såna du iakttar då du sitter på bussen, personer som du inte vill ska sätta sig bredvid. En sån som du är då och då. Temat är således en skildring av människors liv på botten av havet. Sean Daley skriver till exempel den ångestladdade låten "Your Glass House" angående dagen efter...
Here it comes can't avoid it ain't the first time throwin up in a strange toilet
Anyone else would leave but you, you crawled back to the bed and fell back asleep
Hela albumet är fullt av vardagsskildringar, kanske en sådan vardag som vissa aldrig får uppleva. Klyftan mellan USA och Sverige är trots allt större än vad vissa tror. Hur som så är texterna på skivan mycket rörande och du behöver inte utbilda dig till psychoterapeft för att kunna relatera till låtarna. Det räcker med ett hjärta och en hjärna.
Den andra skivan som jag tänker skriva om ikväll är "Nouns", NO AGE debutalbum. NO AGE gör noise-rock, med andra ord noise med klassiska rock-instrument. Självklart är det inte noise som i "noise" även om det ingår i genrebeskrivningen, dock antar jag att ni förstår. Aja, inget av det här är viktigt då man talar om NO AGE. Det är ett band som inte tar sig själva så speciellt seriöst, fast inte på det negativa viset då ironi och skit tar över. Det är ett band som gör otroligt simpel musik samtidigt som de gör crossover på allt de vill. NO AGE gör helt enkelt musik på känsla, basala känslor. Det finaste då man lyssnar på NO AGE är den desperata uttråkade stämningen som gömmer sig lite i hemlighet bakom musiken. Jag skulle vilja likna den vid Becks gamla låt "loser" om ni minns.
Det är ungdomar med en allt för fin fantasi som växer upp i ett "gated society". Det blir en sån otrolig återhållsam implosiv känsla av uttråkade explosioner. Detta är något som enbart går att skapa under mycket speciella förhållanden. NO AGE är just ett sådant band, vi tar låten "teen creeps" som ett exempel;
This town will take you kissing trees
Before you see the forest bleed
Teen creeps I've tried to hold it back
Självklart ska ni få lyssna på en låt från debutalbumet, Här kommer singeln "Eraser". Jag rekommenderar dock att ni skaffar er hela albumet, då det gömmer sig så otroligt mycket mer än vad den här underbara låten bjuder på.
Tänkte även dra en kort liten historia från Way out West 2008. Jag lyckades lura med min kära vän på NO AGE -spelning på pustervik. Det var nog den mest intensiva spelningen jag någonsin upplevt. Självklart har man sett större band med fler fans i publiken, detta går dock inte att jämföra. På Pusterviks lilla scen på övervåning så började NO AGE köra igång den mest simpla form av musik och text. Helt plötsligt var det total kaos på golvet framför scen, under hela spelning. Jag kom därifrån med en söndrig slips och blod på min vita skjorta, som även såg ut som att jag hade deltagit i en wet t-shirt contest.
Sista plattan som jag tänker skriva om ikväll är The Streets album: "Everything is Borrowed". Låt mig säga såhär, med debutalbumet "Original Pirate Material" skapade Michael Skinner musikhistoria. Mer om detta någon annan gång. Vad som kom att följa detta underverk till album var dock två halvdana plattor som inte ens nådde upp till EU-standard. -,-v
Av någon anledning så kände väl Michael Skinner att han skulle ändra sin musikaliska stil och göra något nytt efter debuten. Detta fungerade dock inte så väl, det blev två album där han pratar på tråkiga beats. Därför kom 2008:as album "Everything is Borrowed" som en överraskning. Nej det låter inte som debuten, fast det låter inte heller som de två efterföljande albumen. Den senaste plattan är mycket mer melodisk och texterna på albumet är av en helt annan karaktär än tidigare. Det känns som Skinner har suttit ner och filosoferat med hjälp av frisk luft eller andra preparat och sedan skapat ett album där han sjunger ut sina tankar på fina melodiösa beats.
Just when I discovered the meaning of life, they change it.
Just when I’m loving life, it seems to start raining.
I pulled the sail safe switch, sea sail and I’m into the stars.
I love the rain on my scars. The sky’s now red, my eyes reflect jets.
Smiling at this blessing, this life is the best.
Jag rekommenderar verkligen den här plattan. Allt ni behöver göra är att hoppa över spår nummer fyra och så har ni er ett komplett album som för in lite friska vindar. Ett album som får en att tro på att saker och ting kan förändras.
Först ut är "When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold" av Atmosphere. Sean Daley och Anthony Davis har haft en ganska trasig karriärsstege. Man kan utan att överdriva hävda att de tidigare atmosphere-albumen inte har hållit så hög kvalité. För mig känns det som att Atmosphere har växt med varje album som släppts fram till "When Life Gives You Lemons..." Det är här det sker ett sånt otroligt hopp över bäcken, de lyckas till och med hoppa över floden.
"When Life Gives You Lemons..." är speciellt, den skildrar vardagsrealism eller en sorts socialrealism som är sällan hörd inom någon form av musik. Skivan handlar om 'VANLIGA' människor. Du vet, såna du iakttar då du sitter på bussen, personer som du inte vill ska sätta sig bredvid. En sån som du är då och då. Temat är således en skildring av människors liv på botten av havet. Sean Daley skriver till exempel den ångestladdade låten "Your Glass House" angående dagen efter...
Here it comes can't avoid it ain't the first time throwin up in a strange toilet
Anyone else would leave but you, you crawled back to the bed and fell back asleep
Hela albumet är fullt av vardagsskildringar, kanske en sådan vardag som vissa aldrig får uppleva. Klyftan mellan USA och Sverige är trots allt större än vad vissa tror. Hur som så är texterna på skivan mycket rörande och du behöver inte utbilda dig till psychoterapeft för att kunna relatera till låtarna. Det räcker med ett hjärta och en hjärna.
Den andra skivan som jag tänker skriva om ikväll är "Nouns", NO AGE debutalbum. NO AGE gör noise-rock, med andra ord noise med klassiska rock-instrument. Självklart är det inte noise som i "noise" även om det ingår i genrebeskrivningen, dock antar jag att ni förstår. Aja, inget av det här är viktigt då man talar om NO AGE. Det är ett band som inte tar sig själva så speciellt seriöst, fast inte på det negativa viset då ironi och skit tar över. Det är ett band som gör otroligt simpel musik samtidigt som de gör crossover på allt de vill. NO AGE gör helt enkelt musik på känsla, basala känslor. Det finaste då man lyssnar på NO AGE är den desperata uttråkade stämningen som gömmer sig lite i hemlighet bakom musiken. Jag skulle vilja likna den vid Becks gamla låt "loser" om ni minns.
Det är ungdomar med en allt för fin fantasi som växer upp i ett "gated society". Det blir en sån otrolig återhållsam implosiv känsla av uttråkade explosioner. Detta är något som enbart går att skapa under mycket speciella förhållanden. NO AGE är just ett sådant band, vi tar låten "teen creeps" som ett exempel;
This town will take you kissing trees
Before you see the forest bleed
Teen creeps I've tried to hold it back
Självklart ska ni få lyssna på en låt från debutalbumet, Här kommer singeln "Eraser". Jag rekommenderar dock att ni skaffar er hela albumet, då det gömmer sig så otroligt mycket mer än vad den här underbara låten bjuder på.
Tänkte även dra en kort liten historia från Way out West 2008. Jag lyckades lura med min kära vän på NO AGE -spelning på pustervik. Det var nog den mest intensiva spelningen jag någonsin upplevt. Självklart har man sett större band med fler fans i publiken, detta går dock inte att jämföra. På Pusterviks lilla scen på övervåning så började NO AGE köra igång den mest simpla form av musik och text. Helt plötsligt var det total kaos på golvet framför scen, under hela spelning. Jag kom därifrån med en söndrig slips och blod på min vita skjorta, som även såg ut som att jag hade deltagit i en wet t-shirt contest.
Sista plattan som jag tänker skriva om ikväll är The Streets album: "Everything is Borrowed". Låt mig säga såhär, med debutalbumet "Original Pirate Material" skapade Michael Skinner musikhistoria. Mer om detta någon annan gång. Vad som kom att följa detta underverk till album var dock två halvdana plattor som inte ens nådde upp till EU-standard. -,-v
Av någon anledning så kände väl Michael Skinner att han skulle ändra sin musikaliska stil och göra något nytt efter debuten. Detta fungerade dock inte så väl, det blev två album där han pratar på tråkiga beats. Därför kom 2008:as album "Everything is Borrowed" som en överraskning. Nej det låter inte som debuten, fast det låter inte heller som de två efterföljande albumen. Den senaste plattan är mycket mer melodisk och texterna på albumet är av en helt annan karaktär än tidigare. Det känns som Skinner har suttit ner och filosoferat med hjälp av frisk luft eller andra preparat och sedan skapat ett album där han sjunger ut sina tankar på fina melodiösa beats.
Just when I discovered the meaning of life, they change it.
Just when I’m loving life, it seems to start raining.
I pulled the sail safe switch, sea sail and I’m into the stars.
I love the rain on my scars. The sky’s now red, my eyes reflect jets.
Smiling at this blessing, this life is the best.
Jag rekommenderar verkligen den här plattan. Allt ni behöver göra är att hoppa över spår nummer fyra och så har ni er ett komplett album som för in lite friska vindar. Ett album som får en att tro på att saker och ting kan förändras.
Kommentarer
Trackback
