TotallyWired

I lördags fann jag mig själv klockan 11:30 utanför kåren i Göteborg. Det var skivmässa och redan en halvtimme innan dörrarna öppnades så hade GAMARNA kommit fram för att hänga på låset. Fast inga jazz-homofiler, vinyl-nördar eller Iron Maiden -samlare fick mig att tappa hoppet.

Hittade således fyra väl valda skivor:


yes, The Inmost Light av Current 93
2 x Vinyl, LP, Clear, Samlings-album med skivorna: Where the Long Shadow Fall, All the Pretty Little Horses och The Stars Are Marching H. Då och då funderar jag över, om inte All the Pretty Little Horses är det mest kompletta album från Current 93. Hur som så är det ett av mina favorit-album och att hitta, The Inmost Light på vinyl, vilken innehåller hela "Inmost Light trilogy". Bör även säga att på det här albumet så har David Tibet jobbat med både Michel Cashmore, Steven Stapleton samt att Nick Cave och John Balance gästar på sång.

Här kommer två fina låtar från nämnda skivan.

Current 93 -The Carnival Is Dead And Gone


Current 93 - The Blood Bells Chime


Sen så hittade jag Tv on the Radios första EP-skiva, Young Liars.


Det var med det här släppet som den helt galet kreativa gruppen fick sitt genombott. Antar att alla har hört Tv on the Radio vid det här laget, ska ändå länka till en låt från skivan. Den mest kända låten på EP-skivan är Staring at the Sun, den kom även med på fullängdaren; Desperate Youth, Blood Thirsty Babes. Därför ska ni få lyssna på en låt ni kanske har missat istället:

Tv on the Radio - Satellite


La även vantarna på en modern klassiker och stil-bildare, Up the Bracket av The Libertines.


Finns mycket att säga om det här albumet, första och enda "riktiga" album från orginalmedlemmarna i The Libertines. I USA så hade den nya eran av garage-rock, (postmodern neoindie) redan flammat upp med band som White Stripes, The Strokes och Interpol. The Libertines första album kom således att representera de brittiska öarna och vad som skulle produceras därefter. Det är ett lika komplett album som både Is this it och Turn on the Bright Lights.

The Libertines - Horrorshow


Sist men inte minst så köpte jag en bootleg i fint skick.


The Boys Next Door, som är det första bandet som Nick Cave hade tillsammans med sin två vänner från college. Det är även det här bandet som kom att bli The Birthday Party ett tag senare. Det finns inte så mycket som är producerat under det här namnet, om ni dock hittar deras riktiga release; Door, Door så har ni hittat något bra.

Vad jag köpte var som sagt en bootleg (masturbation generation) och det är från en live-spelning som bandet gjorde tillsammans med andra kände punk och postpunk-akter i Melbourne 1977. Många av de artister som deltog i olika band som spelade den här kvällen, kom att forma allt bra som någonsin kommit från Australien i princip. (Inte för att det kommer så värst många bra artister från A)

En till höst-låt, här är "We who fell in love with the sea". Albumet "Flowers From Exile" lär spelas friskt hela hösten här. Mycket bra album från ROME.



I shall retrace my steps
to cover up my tracks
to conceal my taste for treason
to detach you from me

and the hatred offered by a father's heart
will always keep brothers apart

we are tranquil and benevolent
we don't like noisy surprises
we stay on the move
for stillness brings death
and slowness brings fear

we men of cold politeness
shall never melt into that kindness of yours
no matter how we try

you say "why weep over what?"
we say weep until the weeping's done
and we shall weep for another day
for what binds us to our grief
binds the sculptor to his clay
for what binds us to our grief
binds the sculptor to his clay

we are the most alive
the most rootless
with whips and chains we cross
the ruins of europe

and from time to time
trapped in reflections
we feel there's no place
no home for us but this land

this land is mine
this land is yours
you only suffer as long as you want to

men like us do not let each other drown
we share the sweetest black bread
that delicate grain of scorn

no god, no master, no master slave
i no longer serve you, nor your palace of flesh
when loneliness spreads out between our sheets

our sacrifice is a knife at the throat of time
but we shall cut it up some other day
for what binds us to our grief
binds the sculptor to his clay
for what binds us to our grief
binds the sculptor to his clay

in life, in love, in longing
i know
i deserted like you
without wealth, without property
without official title or office...

Nu ska ni få lyssna på lite Lo-Fi, inte vilken Lo-Fi som helst. De beskrivs som "Three girls and a £1 microphone" och det är just vad det är. Är det uttänkt image, slumpen, glädje eller ännu ett steg i "DÅLIG-med-mening=bra" riktningen? Det spelar ingen roll tillslut, här får ni;

PENS - "HIGH IN THE CINEMA"



NUså! Sen när skiten slår fläkten och glasögonpojken på din lokala prettokrog pratar om PENS, så slipper du tycka om det per automatik.

Nu är det "Michael Cashmore - The Snow Abides", en mini-lp som för mig mot hösten. Antony (Antony and the Johnsons) sjunger på alla låtar, David Tibet (Current 93) har skrivit alla texter och Michael Cashmore står för musiken.



(slut vid 2:15, därefter instrumental och tystnad)

Om fem dagar så släpper det kritikerrosade och hypade new york -bandet, The Pains of Being Pure at Heart sin nya EP. Som väntat så läckte den ut i förtid och därför kan jag recensera den idag!

EP;n börjar otroligt starkt med en låt som delar namn med EP;n. Den påminner mycket om den drömlika, mörka stämning som genomsyrar darklands av JAMC. Samtidigt så finns det ett popigt men minemalistiskt upbeat i låten som ackompanjerar stämningen otroligt väl. Även på den här releasen så är det svårt att fånga vad Kip Berman sjunger i låtarna. Lyssnar man noga så kan man dock höra massa underbara textrader, som den här tex: "Shitfaced, fumbling in a dark place, drinking in the last days, this street looks just like the next street, bumblefuck on repeat".

Efter den otroligt starka inledningen, så bjuds man helt plötsligt av ett överdistat gitarrsound som maler på i bakgrunden till deras sedvanliga trummor. Låten är något mer renodlat upbeat och sången drivs på i ett högre tempo. Den sötpopiga sångstilen korsar lite rockvibbar av välpolerad smuts.

Totalt så innehåller EP;n fem låtar varav den sista är en remix. Den bjuder på en blandning av lite olika stilar som samtidigt bakas in och kombineras väl av deras egna sound. Det känns helt enkelt som att den här mini-releasen kastar lite ny ved på hype-elden. Antagligen tillräckligt för att hålla den vid liv fram tills nästa fullängdsalbum. Det jag finner mest speciellt är trots allt låttexterna, Berman har tagit den biten till en ny nivå. Ska avsluta med att hylla just den första låten, den är för mig deras bästa låt hittills.

Tänkte dela med mig av en låt som all bör höra innan de dör;



En vacker dag lär jag skriva något fint om Chameleons.

Skitbra favoritlåt, samt den bästa dansen av Susan.
http://www.youtube.com/watch?v=pTrO0Gh8P84

Harmful elements in the air
symbols crashing everywhere
Reaps the fields of rice and reeds
while the population feeds
Junk floats on polluted water
an old custom to sell your daughter
Would you like number 23?
Leave your yens on the counter please
Hong Kong Garden

Tourists swarm to see your face
Confuscius has a puzzling grace
Disorientated you enter in
unleashing scent of wild jasmine

Slanted eyes meet a new sunrise
a race of bodies small in size
Chicken Chow Mein and Chop Suey
Hong Kong Garden takeaway
Hong Kong Garden

Det blev aldrig någon 'PUNK' i Sverige, den hann aldrig hit så att säga. Ebba Grön blev istället något som jag kallar för NEOproggare eller något mer ironiskt, postprogg. Den subkulturella stil som existerade kring den redan då döda punken från england anammades och kördes ännu en gång i torktummlaren. Ut kom dessa ovårdade ungar som inte var ett så stort hopp från den generation som National Teatern skrålade om. Ska inte jämföra kröken och rökat eller peka på att hår och kläd -mode alltid förändras. Att göra en cover på en klassisk progg-dänga vore väl nog.





Stark javisst, lutar sig tryggt mot ett starkt orginal, samtidigt som låten i sig passar som cover. Både sången och musiken har förändrats, den anpassar sig för att förmedla samma budskap på nytt, till en ny generation. På något vis måste Ebba Grön ha känt kopplingen själva vid den här tidpunkten. Det blev nämligen aldrig någon nämnvärd musikalisk koppling mellan den här typen av Svensk musik och den tidiga Engelska punkpunken. Istället blev det mer och mer påtagligt att det inte skulle bli någon punkpunk, inte någon form av slisksynthig new wave heller för den delen. Däremot gick det att finna spår av band som var tillräckligt musikaliskt, nära inpå för att kallas postpunk. Lika väl en liten liten uns av den tidiga britt-gothen.

Här har ni ett exempel på ett svenskt band som hade en musikalisk anknytning till PP och gothen.
Det är ganska exeptionellt, lyssnar man till gitarrljuden så är det svårt att missa liknelsen till brittisk tidig PP. Det är så osvenskt det kan bli. Samtidigt så är det något eget då de kombinerar det liknande gitarrljudet med rytmiska trummor istället för minemalistiska. Låten i sin helhet får mig att tänka på det hypnotiserande soundet i Joy Divisions låt Transmission.

Cortex - Jesus I Betong


Freddie Wadling som sagt, frontman i Cortex och en levande musiklegend från Göteborg. De av er som har sett filmen; "Tjenare Kungen" har redan hört Cortex, även om ni minns eller ej. I en scen så lyssnar en pretto-pojke, han som aldrig lyckas bli klar med sin roman, på låten "the freaks". Cortex startade 1980, dock hade Wadling 'gett den' med sitt tidigare band "liket lever". Det är även här jag startar min resa, det är här som PUNK-facklan tänds. Liket Lever släppte en singel med b-sida, samt att det existerar en live-inspelning som bootleg från sprängkullen 1979. Det här är "Hjärtats slag" vilket är b-sidan till den enda singeln; levande begravd. Lyssna till Wadlings röst, den är så intensiv! Just då, vid den tidpunkten blommade PUNK-känslan. Det är det här som får bandet att tända och bära facklan först i Sverige.



Jag är självklart inte speciellt rättvis mot all musik här, men om det är mitt kalas så gråter jag om jag har lust med det. Därför fortsätter jag med vad som istället blev mer tydligt inom den svenska alternativa musikscenen. Jag talar om det som kallas för svensk nyvåg, det är inte på något vis en försvenskning av new wave -sliskeplast-synth. Det är mer som ett hopkok av de olika stilar som vid den här tiden formades i England.

Koket bestod av influenser från de flesta håll inom de nya och populära stilarna. Jag syftar här på svenska band som: Brända Barn, Kai Martin & Stick!, Camouflage (swe), Docent Död (docenterna), Dödens Lammungar, Reeperbahn, Rymdimperiet (tidiga imperiet), Tant Strul, TT-Reuter, Underjordiska Lyxorkestern osv osv. Alla dessa band får otacksamt packas ihop till en hög. Varje band förtjänar en låt, det finns dock ingen plats här och nu. Jag har även med mening inte skrivit med band som Lustans Lakejer. Deras musik, redan år 1980 lät som en blandning av glammig synthslisk som flörtar med slager. Jag är fullt medveten om deras tanke bakom sin image, det ursäktar dock inte deras värdelösa musik. Här får ni något som tvärtemot lyckades med att indoktrinera den dåtida populärmusikens image, samtidigt som de skapade bra musik.




Sådär, i videon ser ni även lite av vad som komma skall. Olle Ljungström och de andra har klart och tydligt snott sin stil och image från den nya poprocken från england, det femenina men samtidigt manliga är kanske lite väl mycket moz. Utan att sträva allt för långt bort så kan vi även säga att det här är början till svensk pop som egen distinkt genre. Svensk popmusik under 90 och 00talet har förmodligen Reeperbahn att tacka som mest bland den svenska nyvågen. 

Vad som är mer intressant är de band som för lågan vidare efter Liket och Cortex. Det existerar enligt mitt öra, två nämnvärda band som delar de svenska nyvåg-bandens inspirationskälla. Dessa band skapade musik som både liknade de som inspirerat, samtidigt som de tillförde något eget speciellt. Först ut är Ståålfågel, I den valda låten passar hans släpande stockholmsdialekt perfekt in tillsammans med texten och trumtakten. Det andra bandet är, Dom Dummaste och videon kommer från en live-spelning i stockholm. Ljudet i det här klippet är ganska uselt, dock bjuder videon på en liten inblick kring tiden då det begav sig och dess kreatörer.





Ska avsluta här med att nämna det band som fick namnge rubriken. Leather Nun eller lädernunnan som de en gång kallades, passar perfekt in som det sista band som jag fokuserar på. Leather Nun är något utöver det vanliga, deras musik har tom lyckats göra en ABBA-låt till något lyssningsbart. Borde säga att Leather Nuns spelar live på sticky fingers, Göteborg, lördag den 12:e. Här kommer låten "no rule", om smutsigt kunde beskriva musik så har ni det här.



Det blir en fortsättning någon gång snart, då plockar jag upp den röda tråden och flyttar till 90talet. PUNK är trots allt enbart en känsla som ett band har under ett ögonblick eller en kort period. Det har ingen koppling till musikstilen som senare definierat sig själv eller subkulturen. Det är känslan av att just då, just där så fanns PUNK helt plötsligt i någon form.





ASOCIAL, SABOTÖR
En fri individ ibland lyckade lik,
EN SNATTARE I ER LYCKOBUTIK
EN ARBETSSKYGG I ER LYCKOFABRIK

Youre clever
Everybodys clever nowadays

Ja det är lite som i filmen fast utan att jag äter på en frusen människo-skinka. Har inte hänt så värst mycket, satt här om dagen och lyssnade genom lite ny musiken och blev mest besviken. Något som ni bör ta till er är iofs Modest Mouse nya
EP, "No One's First, and You're Next".

 

Som ni ser så är det även en mycket läskig framsida, spindel + fluga (eller om det är fjäril). *BURR!!* säger jag bara! Om ni minns så länkade jag även musikvideon till första singeln från EP-skivan, Satellite Skin för ett tag sedan. Nu när EP;n är släppt så har de även kommit en musikvideo till låten "King Rat". Jag vet inte riktigt hur länge videon kommer att stanna uppe på Youtube, då deras videor tenderar att tas bort ganska snabbt. För er som vill ha lite bättre ljudkvalite; HÄR. Annars finns en spansk länk på youtube;



King Rat var även den första låten att 'läcka' från EP;n. Själv anser jag att den tillsammans med första singeln är de starkaste spåren på skivan, kanske inte de bästa. Den här EP;n skulle som sagt kompletera, "We Were Dead Before The Ship Even Sank" och det är något den lyckas med. Själv trodde jag mest att det var trash-talk från Isaac Brock sida, då det tog sån tid att släppa ep;n efter fullängdaren och att han råkade säga något i stil med att: 'vi sparade de bästa låtarna som kunde ha varit med på albumet till ep;n'. Bitterljuv, är nog det rätta ordet. EP;n har iaf det mesta som man kan tänkas önska sig. En fin sak att minnas då man lyssnar på den är att Johnny Marr fortfarande står bakom gitarren, vilket han gjort sen senaste fullängdsalbumet.

Den officiella videon till Modest Mouse singel som jag postade här för ett tag sedan. Mycket fin video!


http://www.metacafe.com/watch/sy-23071932001/modest_mouse_satellite_skin_official_music_video/

Shieeeeeeeet det var inte igår som jag skrev här känner jag. Har varit ganska upptagen. Glasgow, moz, hjärnspöken och människor. Har dock inte hänt så värst mycket, borde väl vara att Regina Spektor släppte sin nya platta "far" som av någon anledning inte lyckades läcka ut i förtid.

Hur som så släpptes den för några dagar sedan. Plattan är väl som väntat inte speciellt lik de första mer jazz/blues-iga albumen. Det är väl som man säger då man byter ut droger mot kärlek så trillar musiken i orkesterdiket. Haha tänk hur mycket talang lite mänskliga känslor kan skada.

Det får mig att tänka på Damien Rice som mådde "för bra" då han skrev låtar till sin andra platta "nine". Det tog mycket längre tid än väntat för han mådde för bra för att skriva, sen blev resultatet som det blev också. Hur som så är "far" med Regina Spektor fortfarande mycket bättre än "Begin To Hope" även om den inte når upp till de tidigare plattorna. Regina har fortfarande en mycket speciell och fin röst, samtidigt som pianopopen är ganska chill. Det är ett perfekt album för ensamma kvällar då man inte har lust att tänka så speciellt mycket. Bara ligga och njuta av pianomusiken och den fina rösten. Här har ni en låt som inte är "Laughing With" som spelas på radio.

Tänkte tipsa om något som jag inte har rört vid här än på bloggen. Har tidigare skrivit om lite band som kommer och spelar på Way out West. Den här gången blir det ett dubstep och two-step tips. Benga kommer med Magnetic Man och Skream till någon klubb under way out west!



Är svårt att hitta något mer intressant och nyskapande inom dubstep:en idag så det lär bli en mycket bra spelning.

Det är lågkonjunktur i mitt huvud, därför händer inte speciellt mycket. Nu ska jag skriva om något otroligt fint dock. Tipset kommer från min kära bror som bor i Buenos Aires. Bandet heter Bajo Fondo (Bajofondo) och de säger själva att de gör någon form av electrotango. Själv skulle jag snarare kalla det en mix av turntabalism och klassiska intrument som piano, stråkar och dragspel. Shit haha, tänk er så jävla fint! Aja jag vet inte så värst mycket mer, en sak är säker och det är att det är skitbra och speciellt.

But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

Nej det ska inte handla om Bright Eyes, även om livesinspelningen från pustervik är mycket fin. Det ska inte handla om Smiths igen heller, även om Moz gillar Wilde mer än Yeats.

Tänkte tipsa om Tv on the Radios nya ep som heter "Read Silence". Den innehåller tre låtar från Dear Science som är remixade av tre olika band. Varför jag skriver om den här är för att Stork And Owl är remixad av gang gang dance. Det kan vara det finaste jag hört på länge iaf. Det är en otroligt bra låt från första början och remixen tar den till en helt ny nivå. Låten finns inte på youtube, orginalet existerar dock och den ska ni få lyssna på.



De två andra låtarna som är remixade är Red Dress av THE GLITCH MOB och Shout Me Out av Willie Isz och Jneiro Jarel.

Det här leder mig även till att tipsa om en Gang Gang Dance platta. Gang Gang är en trio från New York som gör något man kan kalla för Neo-Psychedelia. Deras bästa album heter "God's Money" och är från 2005. För att ni ska få en uppfattning vad det är för typ av musik så kommer det en fin låt från plattan här:



Som sagt, Neo-Psychedelia är något ganska speciellt. Det är svårt att inte bli hänförd dock. Albumet är jättefint och passar perfekt för en kväll med bara musik och sig själv eller på klubben. Tänk om det fanns någon klubb i Göteborg som spelade den här typen av musik? Dock är allt för torrt här i lilla skitsverige.

Hmm rubriken sa nog er inget, aja.


God Help the Girl är en musikal-film som ska spelas in 2010. Anledningen till varför jag skriver om den här är för att musiken är skriven av Stuart Murdoch från Belle and Sebastian. Soundtracket från filmen släpps 23:e juni men går redan att få tag på. På skivan finns två gamla Belle-låtar med från senaste albumet (Act of the Apostle och Funny Little Frog). Resten av låtarna på soundtracket är nyskrivna och framförs delvis av fyra okända människor som vann en plats på en öppen audition. Murdoch sjunger själv på några låtar, samtidigt som han har tagit hjälp av Asya från Smoosh och Neil Hannon från the Divine Comedy.

Skivan är vardaglig, fin, smart och komisk. Trots att man inte hör Murdoch sedvanliga röst på alla spår så hör man att det är han som ligger bakom textförfattarskapet. Vissa låtar ger en känsla av att det är en ny Belle-skiva, tex: "Musicians, Please Take Heed" fast enbart för en liten stund. Det är trots allt något annorlunda, även om Belle-prägeln finns där. Det är dock inte något negativt för plattan är mycket bra och står bra på egna ben. Själv ser jag fram emot filmen!




Nu blir det något helt annat. Som några av er kanske har lagt märke till så är det nu 1:a Juni och Patrick Wolf släpper sitt nya album The Bachelor! Jag har just lyssnat igenom skivan en första gång, så det här blir något av mitt första intryck. Omslaget är dock allt för fult för att visas här, ni får själv söka på det om ni vågar.

Det är alltid lite jobbigt med förväntningar då det handlar om en artist som man uppskattar mycket. Patrick Wolf har ändå lyckats att släppa tre BRA men ändå olika album. Lycanthropy var RÅ, elektronisk och mörk men samtidigt pubertal som patrick wolf själv uttryckte sig om sitt första album. Det var en mycket, mycket speciell debut som på den tiden fick alla som lyckades upptäcka albumet att trilla av stolen. Då Wind in the Wires kom så hade han nästan helt släppt det elektroniska och fokuserade mer på sina folkmusik-influenser. Albumet kändes och lät som en regnstorm över en liten viktoriansk hamnby. Tredje och tills nu senaste albumet blev hans stora genombrott och det var väl trots allt lite mer popigt än tidigare verk. The Magic Position var dock mycket mer än bara ett pop-album, det var fullt av energi och samplade elektroniska beats. Samtidigt som han prövade något nytt så förde han med sig lite från sina två tidigare album.

Mitt första intryck av The Bachelor är mycket bra! Det gör mig glad i hela kroppen samtidigt  som det får mig att rysa till lite då jag sitter i mörkret och lyssnar. Patrick Wolf blandar lite hej-vilt på nya skivan, det är allt av det gamla och mycket, mycket nytt. Det finns ett tempo som inte är popigt utan mycket starkare. Det byggs delvis upp av nya element som körer, verbala samplingar och nya folkmusik-instrument.

Albumet börjar med en virvelvind av ljud i form av det korta introt "Kriespiel" och för en direkt över till första riktiga spåret "Hard Times", lite sådär Dickens inspirerat. Det går inte att inte älska Patrick Wolf, låten förs med intensiva fioler och stråkar framför en fin pop-takt med gitarr och trummor. Utöver det här så tar Patrick Wolf i från tårna och levererar en underbar text med hela sin röst i takt med att låten byggs upp mer och mer. Ett bra exempel på hur PW lyckas blanda och föra ihop så otroligt många influenser är "Count of Casualty ". Det är lofi-syntar, stråkar, minimalistiska trummor och en kör. Om det är något spår man kan hoppa över så är det konstigt nog singeln "Vulture". Det är lite som en motsvarighet till Money på Dark Side of the Moon. Med andra ord att det "krävs" en singel och så görs det en singel, vilket sedan inte alls passar in med albumet som helhet. Ska nog sluta prata om låtar nu, albumet har det mesta och det är mycket mycket bra. SKAFFA, LYSSNA.

TJA! Känner mig lite handikappad här i min stuga, för det första så har girigbukarna på tele2 kapat hastigheten på mitt mobila bredband. Det här medför att det är otroligt enerverande att skriva blogginlägg som är lite givande. Då all form av surfande för med sig en väntetid på två till tre minuter så vill man gärna slå huvudet i väggen. Då all form av stream och download tar 25 minuter till en evighet så vill man hugga av sig sin egen arm. Att man även ska arbeta elva dagar (nu nio dagar kvar) i rad hjälper inte till. Hur som så har jag iaf åtta saker jag vill skriva om men det får vänta tills det antingen blir juni eller då jag får åka hem till Göteborg.

Trots allt så har jag och min kompis fått lite motivation till att skriva något fint:



Han heter Gösta (gubbnamn som sig bör) och är mer emotionell än Bright Eyes på hösten.

Fabulous  Muscles!



Under 2004 då den postmoderna neoindie-vågen spottar ut tusentals kopior så kommer xiu xiu med ett av historiens bästa(värsta) feel-bad -album! Som vanligt så är Xiu Xiu:s musik någon kaotisk blandning av low-res electro, flamboyant synth pop och experimentell rock. Även om musiken varierar under albumets gång så finns det en röd tråd, en helhelt som når fram till lyssnaren på Fabulous Muscles. Sen kan man väl tillägga att tack vare att Fabulous Muscles inte är lika noise:ig som tidigare album, så är det lite lättare att ta sig an Jamie Stewart's texter. Det är trots allt hans röst och hans texter som tar det här albumet ett steg längre.

Fabulous Muscles är ett LÄSKIGT och gripande album, det är absolut något utöver det vanliga. Jamie Stewart sjunger, skriker och viskar fram texter om nekrofili, förlorad kärlek, incest, liv utan framtid och disfunktionella familjer.
Först ut så ska ni få lyssna på låten "I Luv the Valley OH", det känns som att du är fast i en David Lynch -film med ett trasigt hjärta!:

I won't rest until I don't care
I won't rest until I forget about it

I won't rest,
while you break my will
Je t’aime the valley



Det är lite svårt att välja låtar, det här är ett album som kräver av lyssnaren att man lyssnar från början till slut. Ska försöka förmedla en liten sammanfattning, tar lite av alla de nyanser som existerar i Fabulous Muscles. Det här är titelspåret och det är nog så läskigt!



Kneeling down before the now familiar flesh,
Of your deformed penis.
Wigging out,
Before the unfamiliar flash,
Of my broken neck.

Fabulous muscles,
Cremate me,
After you cum on my lips.
Honey boy,
Place my ashes in a vase

Låten är läskig, romantisk och lite komisk samtidigt, det blir ännu bättre då Jamie väljer att enbart köra akustisk på just den här låten. Det finns en sån otrolig variation av känslor och intryck på albumet så det tar några lyssningar innan allt sjunker in. Här kommer sista låten jag postar och det är "Clowne Towne"

Up and down through what you thought would be your future
Became the dark reminder of
What a rash and inconsistent faith you had
In loving your true self and your true love



Som ni kanske märker så är det här ett mycket speciellt album och trots att det är så otroligt fint så kanske det inte alltid passar in vid alla sinneslag. Att lyssna på "Nieces Pieces" en vacker glad dag kan lätt sänka ens humör:

I can't wait to tell your grandpa made your mommy
play stripper while your uncle watched
I can't wait to tell you I punched your mommy in the chest
In front of her new friends
I can't wait till you realize mommy's heart is broken
I can't wait to watch you grow up around the people who broke it

Heidå - -;;

My life is measured by this glasse, this glasse
By all those little Sands that through passe
And see how they press, see how they strive, which shall
With greatest speed and greatest quickness fall
And see how they raise a little Mount, and then
With their own weight do level it again
But when they have all got thorough, they give over
Their nimble sliding downe, and move no more
Just such is man whose houres still forward run
Being almost finished 'ere they are begun;
So perfect nothings, such light blasts are we
That ere we are, ought at all, we cease to be

Do what we will, our hasty minutes fly
And while we sleep, what do we else but die?
How transient are our Joys, and how short their day!
They creep on towards us, but fly away
How stinging are our sorrows! Where they gain
But the least footing, there they will remain
And how groundless are our hopes, how they deceive
Our childish thoughts, and only sorrow leave!
and how real are our fears! They blast us still
Still rend us, still with gnawing passions fill;
How senseless are our wishes, yet how great!
With what toil we pursue them, and with what sweat!
Yet most times for our hurts, so small we seem
Like Children crying for some Mercury

And this gapes for Marriage, yet his fickle head
Knows not what cares wait on the Marriage bed
And this vowes Virginity, yet knows not what
Loneness, grief, and discontent attends that state
Desires of wealth anothers wishes hold
And yet how many have been choked with Gold?
This only hunts for honour, yet who shall
Ascend the higher, shall more wretched fall?
This thirsts for knowledge, yet how is it bought?
With many a sleepless night and racking thought
This needs will travel, yet how dangers lay
Most secret Ambuscados in the way
These triumph in their Beauty, though it shall
Like a pluck't Rose or fading Lilly fall

Another boasts strong armes, alas Giants have
By silly Dwarfes been dragged unto their grave
These ruffle in rich silk, though ne're so gay
A well plume'd Peacock is more gay than they
Poore man, what Art! A Tennis ball of Errour!
A ship of Glasse, toss'd in a Sea of terrour!
Issuing in blood and sorrow from the womb
Crawling in tears and mourning to the tomb!
How slippery are thy paths, and how sure thy fall
How art thou Nothing when thou art most of all?!?

Göteborg efter dagskneget, sista helgen på ett tag framöver zzzzzz;;;;.