TotallyWired

The Mountain Goats är ett lo-fi, folk, indie whatever 'band'. När jag tänker efter så ska man nog inte kalla Mountain Goats för ett band. De flesta låtarna har John Darnielle spelat in själv med sin gitarr på en luffig boom box från wall-mart. Hur som så är John Darnielle otroligt flitig och har släppt otänkbart många kassetter och album sedan han började spela in. De flesta kassetterna är nu omgjorda till album, då jag räknar så har han hunnit släppa 15 album och 15 ep-skivor på 16 år. Nu är det även så att det alltid är nya låtar på varje album. Inte som vissa icke nämnda artister som lyckas släppa vissa låtar otroligt många gånger lite här och där.

Därför är det inte så svårt att förstå att Darnielle lyckas 'hinna' sjunga om nästan allt mellan himmel och jord. Det finns låtar om när man kokar ägg, pirater, Caesar och Lovecraft. Allt är dock inte helt och hållet slumpmässigt. Det finns några röda trådar som följer över flera album och ep-skivor. Ni kan leta efter låtar som börjar med "going to...", "songs for..." och "alpha". Dessa går att finna lite här och där.

Eftersom det finns så många album och på grund av att Mountain Goats är såpass jämna så går det i princip att tipsa om att lyssna på allt! Det finns sällan något som är dåligt eller som inte är värt att lyssna på. På varje album finner man intressanta låtar och vid olika sinneslag, vid olika tillfällen så upptäcker man nya favoriter. Vissa album flyter bara med och underhåller ditt undermedvetna eller placerar en viss stämning.

Hur som så tänkte jag tipsa om några fina album som man kan börja med. Först ut är ett album som ni redan hört lite av här på bloggen. Hade ett mini-inlägg med låten 'The Best Ever Death Metal Band In Denton' som är från ett albumet som heter 'All Hail West Texas'. Darnielle beskriver albumet på omslaget: "fourteen songs about seven people, two houses, a motorcycle, and a locked treatment facility for adolescent boys." Bara den beskrivningen gör att man måste lyssna, otroligt fint! Här är en annan fin låt från All Hail West Texas - 'Source Decay'



'We Shall All Be Healed', tänkte blanda lite mellan gamla, halvnya och det senaste albumet. We shall all be healed, är ett album som är från mitten av 2000-talet. Plattan är inte så värst lo-fi, kanske det första om jag minns rätt. Det är dock ett av de starkaste albumen från Mountain Goats. Albumet skiftar mellan rock-akustiska låtar som 'Palmcorder Yajna', till lugna sorgsna låtar som 'Mole'. Här är sista låten från 'We shall all be healed' - 'Pigs that ran straightaway into the water, triumph of' (skitfin låttitel, fanns dock inte så många låtar från plattan att välja mellan på yt)



Synd är det att det inte finns något klipp på 'Home again garden grove' fast här är liten teaser från den speciella texten;

I can remember when we were in high school
Our dreams were like fugitive warlords
Plotting triumphant returns to the city
Keeping Tec-9's tucked under the floorboards

Now we are practical men of the world
We tether our dreams to the turf
And cruise down these alleys for honey to feed them
Jellyfish riding the surf
Shoving our heads straight into the guts of the stove

Jag håller på att bli lite space-crazy här, det finns så många fina album. Tänkte skriva om det album som är min personliga favorit bland hela diskografin, 'Tallahassee'. Albumet handlar om en man och en hustru som flyttar till Tallahassee för att fly från sig själva och från varandra. Det hela slutar istället med att de dricka sig själva till döds. Albumet är inte genomgående sorgligt och fyllt med misär utan berättar både om topparna och dalarna i ett stormigt förhållande. - 'Southwood Plantation Road':

I've got you,
You've got whatever's left of me to get.
Our conversations are like minefields,
No one's found a safe way through one yet.

Hela albumet är som en perfekt roman där du enbart får läsa vissa delar och låta fantasin fylla i resten. Det finns en speciell känsla av ovanlig, ärlig kärlek och frustration som speglar låtarna på albumet. - 'Game shows touch our lives':

And I handed you a drink of the lovely little thing
On which our survival depends
People say friends don't destroy one another
What do they know about friends?

Sist ska ni få ett smakprov från albumet som hjälper till att knyta ihop allt med det jag har försökt att förmedla. Låten heter 'No Children' och hamnar någonstans mitt i storyn från albumet. Det är en otroligt fin, rolig och bitter låt om kärlek och död.



När allt kommer omkring så är nog 'Tallahassee' det ultimata Mountain Goats -albumet, det är lite dumt att säga så för det är inte värt att avskräcka någon när det finns så otroligt mycket mer som är fint. Sist ska jag tala om den senaste plattan; 'Heretic Pride'. Albumet är bra, det är fint och mysigt. Det håller en jämn känsla som byggs upp av stråkar, piano och en akustisk gitarr. Låtarna blandar verklighet med surrealism på ett mycket fint vis och många låtar kräver lite extra eftertanke. Det finns speciellt två låtar som står ut från resten som extra fina. Den första är "Autoclave":



Den andra låten heter något så fint som "Lovecraft In Brooklyn" och det är exakt vad den handlar om. Paranoia eller riktiga monster i Brooklyn, New York.

Someday somethings coming
From way out beyond the stars
To kill us while we stand here
It will store our brains in mason jar



SÅDÄR!

Jag börjar bli trött på att vänta på Modest Mouse kommande EP: "No One's First and You're Next". Det är sagt att EP:n ska innehålla låtar som var planerade till We Were Dead Before the Ship Even Sank, fast inte fick plats. Enligt bitter- Isaac Brock, så skulle dessa låtar vara bättre än de som fick plats på plattan, haha. Jaja vad ska man säga. Hur som så har EP:n blivit framskjuten flera gånger och nu är det sagt att den ska släppas i Augusti 2009. Några låtar har de redan spelat live och några har läckt ut, så vi som är lite obsessed av Modest Mouse har redan grävt fram och lyssnat på halva EP:n (*).

Autumn Beds
Guilty Cocker Spaniels
History
I've Got It All (Most)*
King Rat*
Satellite Skin*
Tie the Lake Down
The Whale Song*

Satellite Skin blir iaf första låten från EP:n som släpps som singel och den väntas komma om knappt två veckor (26:e maj). Här får ni lyssna på den då Modest Mouse var på late show och spelade den live:

Vid det här laget har väl alla redan hört Holy Fuck, tänkte ändå tipsa om dem för de som har missat. Det är perfekt mellow electronic för en slö dag mitt i veckan. Iofs så vänder och vrider musiken lite på hjärnan så intressant är det även fast det är relativt slappt. Holy Fuck är ett electro-kollektiv från Toronto, de är väl mest kända för deras live-spelningar där de försöker återskapa sin musik live med diverse instrument. Det kan bli ett rent kaos med 10 olika instrument som ska spelas och köras igång samtidigt.

Här är några fina låtar, en live och en studio så ni får smaka på hela kakan.

Uj, tänkte skriva om The Mountain Goats den här helgen men så blev det självklart inte. Jag hade även tankar på att skriva något skitbra om new york -hiphop fast det får också bli någon gång i veckan. Idag mår jag BRA och därför bryr jag mig inte så värst mycket, ska bjuda på lite skivtips på nya album iaf. Först ut är Heartless Bastards med deras senaste platta "The Mountain" (*tjing* *tjing* så passande). Heartless Bastards gör en fin blandning av blues och rock, jag tänker lite på PJ Harvey när jag hör deras debut. Ett annat plus är att de fick vara med i late show med David Letterman och alla vet att Letterman är lovely, är han galen eller är han ett geni? Här är en solo-akustiskt version av första spåret på skivan:



Kom på att den här låten behövs läggas upp också, ger kanske en bättre bild av hur albumet låter (skitfin, lyssna):



Andra albumet ni bör titta lite närmare på är The Pains of Being Pure at Heart med deras självbetitlade album. Behöver inte säga så mycket, fin pop som påminner om The Pastels!! AJA hela albumet är superfint, här är ett litet smakprov;



Sist men inte minst så borde ni kolla in Papercuts - You Can Have What You Want. Det nya albumet är deras tredje i ordningen och är ganska olikt de tidigare plattorna. Rent musikaliskt så liknar de varandra fast nya skivan är lite mer intensiv och lurig samtidigt. Jason Quever texter kommer krypande och stryper dig efter ett litet tag. Snart befinner du dig i en post-apokalyptisk värld full av lidande och galenskap. Finns inget smakprov så ni får lita på mitt ord, däremot kan ni få en liten länk till papercuts cover på CftPA - Baby it's you och den är fin!

HÄR

Tänkte skriva om ett band som antagligen kommer att bli det bästa som slår igenom 2009. På det speciella skivbolaget 4AD så finns det ett band som heter "The Big Pink".



Än så länge har The Big Pink enbart släppt två singlar, "Velvet" som kom för några veckor sedan och deras debut "Too young to love" 2008. Det är en fin blandning av postpunk-depression, indie och sen 2000tal-electro.



Som ni ser kan ni lyssna på båda singlarna i det här inlägget. Ska även tillägga att way out west som ser ut att bli den bästa festivalen i år har bokat in The Big Pink som klubbspelning. Det är något som ingen bör missa, första spelningen i Sverige innan genombrottet!11!1!!!!

Skiftet i kanalen tar livet av bloggen, därför det bara kommer upp små ris-korn och inget matigt. Här är en SUPERSERIÖS tribute till mig själv men även lite till J och till Michaela-döds för det är Manson;

Till helgen så kanske jag skriver om Mountain Goats. Här är en teaser på en av de få saker som räddar den här dagen.

(den är inte sarkastisk som många tror)



the best ever death metal band out of denton
will in time both outpace and outlive you

This'll never end, this'll never end, this'll never stop




And we're losing all touch, losing all touch Building a desert

I torsdags (valborg) så var jag och såg Casiotone for the painfully alone! Av någon mystisk men fin anledning så valde Owen Ashworth att spela på "teater durken". Teater durken var en lokal som låg någonstans vid nya varvet. Man fick va slug och gatsmart för att hitta dit, det gick inte helt smärtfritt. Hur som så var det ett ställe som låg vid havet bland en massa lagerbyggnader och det såg ut som en stor svartklubb.

Minnet från spelningen är inte helt klart, fast min mage minns att det var en fin spelning. Hjärnan kommer ihåg att han började med att spela lite gamla låtar solo. Några fina äldre pärlor som spelades var "you never call" och "tonight was a disaster". Lite senare så fick han sällskap av trummor, gitarr och ett piano som gömde sig någonstans i bakgrunden. Så spelade alla tillsammans låtar från nya albumet "VS. Children" och det var jättefint!

Kanske inte iaf, fast nästan. För mig iaf fast inte för er, jag har varit för tom. Varför är en bra fråga men nu ska jag tips om något fint. Jag hade en bra idé om att skriva något ambitiöst för en gång skull, det lär inte bli så ikväll kan jag lova. Fast håller ni kvar i fallskärmen så kanske, kanske så återkommer jag med något över det vanliga. Ikväll bli det ett musiktips som kommer att få er att göra en volt eller kanske inget alls. Det är en låt från Xiu Xiu senaste album "Women As Lovers". Ni förstår redan då ni hör albumtiteln att det är ett bra album. Låten som ska locka er att skaffa albumet heter "I Do What I Want, When I Want" och här får ni lyssna på den. Stäng av allt och va lite apatisk för en gångs skull. Det gör er gott, kanske..........................

Musiktips, lite såhär lagom ambitiöst känner jag. Tills förutsättningarna är bättre och huvudet inte lika tomt. Hur som så är det inte fy skam. Foals är ett bra och intressant band och Antidotes, deras första album är värt att lyssna på. Här har ni låten "Red Socks Pugie" från skivan:

Within an hour the power
Could totally destroy me
(or, it could save my life)



You are repressed
But youre remarkably dressed

Jag längtar till då moz besöker göteborg i juni. Undra om man hinner fixa en fin frisyr tills dess?

2008 var ett otroligt bra skivår. På något vis lyckades gamla artister återförankra sig samtidigt som det kom en del debutalbumet som tände en gnista av hopp. Jag lär återkomma till just 2008 vid fler tillfällen men den här gången blir det tre otroligt bra album av olika karaktär som släpptes detta år.

Först ut är "When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold" av Atmosphere. Sean Daley och Anthony Davis har haft en ganska trasig karriärsstege. Man kan utan att överdriva hävda att de tidigare atmosphere-albumen inte har hållit så hög kvalité. För mig känns det som att Atmosphere har växt med varje album som släppts fram till "When Life Gives You Lemons..." Det är här det sker ett sånt otroligt hopp över bäcken, de lyckas till och med hoppa över floden.

"When Life Gives You Lemons..." är speciellt, den skildrar vardagsrealism eller en sorts socialrealism som är sällan hörd inom någon form av musik. Skivan handlar om 'VANLIGA' människor. Du vet, såna du iakttar då du sitter på bussen, personer som du inte vill ska sätta sig bredvid. En sån som du är då och då. Temat är således en skildring av människors liv på botten av havet. Sean Daley skriver till exempel den ångestladdade låten "Your Glass House" angående dagen efter...

Here it comes can't avoid it ain't the first time throwin up in a strange toilet
Anyone else would leave but you, you crawled back to the bed and fell back asleep
 
Hela albumet är fullt av vardagsskildringar, kanske en sådan vardag som vissa aldrig får uppleva. Klyftan mellan USA och Sverige är trots allt större än vad vissa tror. Hur som så är texterna på skivan mycket rörande och du behöver inte utbilda dig till psychoterapeft för att kunna relatera till låtarna. Det räcker med ett hjärta och en hjärna.




Den andra skivan som jag tänker skriva om ikväll är "Nouns", NO AGE debutalbum. NO AGE gör noise-rock, med andra ord noise med klassiska rock-instrument. Självklart är det inte noise som i "noise" även om det ingår i genrebeskrivningen, dock antar jag att ni förstår. Aja, inget av det här är viktigt då man talar om NO AGE. Det är ett band som inte tar sig själva så speciellt seriöst, fast inte på det negativa viset då ironi och skit tar över. Det är ett band som gör otroligt simpel musik samtidigt som de gör crossover på allt de vill. NO AGE gör helt enkelt musik på känsla, basala känslor. Det finaste då man lyssnar på NO AGE är den desperata uttråkade stämningen som gömmer sig lite i hemlighet bakom musiken. Jag skulle vilja likna den vid Becks gamla låt "loser" om ni minns.




Det är ungdomar med en allt för fin fantasi som växer upp i ett "gated society". Det blir en sån otrolig återhållsam implosiv känsla av uttråkade explosioner. Detta är något som enbart går att skapa under mycket speciella förhållanden. NO AGE är just ett sådant band, vi tar låten "teen creeps" som ett exempel;

This town will take you kissing trees
Before you see the forest bleed
Teen creeps I've tried to hold it back

Självklart ska ni få lyssna på en låt från debutalbumet, Här kommer singeln "Eraser". Jag rekommenderar dock att ni skaffar er hela albumet, då det gömmer sig så otroligt mycket mer än vad den här underbara låten bjuder på.



Tänkte även dra en kort liten historia från Way out West 2008. Jag lyckades lura med min kära vän på NO AGE -spelning på pustervik. Det var nog den mest intensiva spelningen jag någonsin upplevt. Självklart har man sett större band med fler fans i publiken, detta går dock inte att jämföra. På Pusterviks lilla scen på övervåning så började NO AGE köra igång den mest simpla form av musik och text. Helt plötsligt var det total kaos på golvet framför scen, under hela spelning. Jag kom därifrån med en söndrig slips och blod på min vita skjorta, som även såg ut som att jag hade deltagit i en wet t-shirt contest.

Sista plattan som jag tänker skriva om ikväll är The Streets album: "Everything is Borrowed". Låt mig säga såhär, med debutalbumet "Original Pirate Material" skapade Michael Skinner musikhistoria. Mer om detta någon annan gång. Vad som kom att följa detta underverk till album var dock två halvdana plattor som inte ens nådde upp till EU-standard. -,-v

Av någon anledning så kände väl Michael Skinner att han skulle ändra sin musikaliska stil och göra något nytt efter debuten. Detta fungerade dock inte så väl, det blev två album där han pratar på tråkiga beats. Därför kom 2008:as album "Everything is Borrowed" som en överraskning. Nej det låter inte som debuten, fast det låter inte heller som de två efterföljande albumen. Den senaste plattan är mycket mer melodisk och texterna på albumet är av en helt annan karaktär än tidigare. Det känns som Skinner har suttit ner och filosoferat med hjälp av frisk luft eller andra preparat och sedan skapat ett album där han sjunger ut sina tankar på fina melodiösa beats.

Just when I discovered the meaning of life, they change it.
Just when I’m loving life, it seems to start raining.
I pulled the sail safe switch, sea sail and I’m into the stars.
I love the rain on my scars. The sky’s now red, my eyes reflect jets.
Smiling at this blessing, this life is the best.

Jag rekommenderar verkligen den här plattan. Allt ni behöver göra är att hoppa över spår nummer fyra och så har ni er ett komplett album som för in lite friska vindar. Ett album som får en att tro på att saker och ting kan förändras.

Tänkte att jag skulle tipsa om något nytt såhär mitt i veckan. Bandet heter The Gullivers och gör någon form av modern post-punk. Deras första EP "Ambulance" släpptes för inte alls så länge sedan. Musiken är mycket stämningsfull, det är som en blandning av ambient sound och post-punk. Sångerskan har en röst som låter lagom uttråkad och brittisk, den flyter fint in framför de fladdrande gitarrljuden.

EP:n består av:
1. Silhouette
2. Ambulance
3. Neptune

Tror det fortfarande går att lyssna på alla låtar på deras myspace.

På B-sidan av The Strokes singel; "Reptilla" så gömmer det sig en underbar låt som heter "Modern Girls & Old Fashion Men" Regina Spektor gästar på låten.

;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Jag lovade ju att vara produktiv igår med ett sju helvete till "då jävlar". Nu får jag stå mitt kast känner jag. Att skriva ett inlägg om ett favoritband klockan 05:00 är väl kanske inte det bästa men men.

Hur som så tänkte jag skriva något om Modest Mouse. För mig så har Modest Mouse betytt mycket, det har varit ett band som har förändrat musikscenen så brutalt mycket. Modest Mouse har gjort såpass intressant musik så att liknande band (om det finns några) har tappat galoscherna. Modest Mouse är ett band som är ganska löst. Dock så kan man räkna med att Isaac Brock står för sången och texterna på alla låtar. Resten av bandmedlemmarna har skiftat mellan plattor.

Kanske bör tillägga att på senaste albumet "We Were Dead Before The Ship Even Sank" så spelar Johnny Marr gitarr. De flesta av er vet säkert vem det är, speciellt om ni har läste mitt inlägg om The Smiths. Det är inte så konstigt att Johnny Marr började spela för Modest Mouse, det finns i princip inte några andra intressanta grupper att börja spela för idag. Självklart finns det andra band som är kreativa och gör något intressant men dessa band är redan ganska tighta.

Nu var det så att Modest Mouse var och kommer antagligen att förbli ett ganska löst sammansatt band, så det var perfekt för en gammal gitarrvirtuos att börja spela för bandet. I början spelade Modest Mouse så kallad "Mid West Sound". Det är faktiskt en ganska bra idé att lyssna genom MM album: "This Is A Long Drive For Someone with..." för att förstå vad ett "Mid West Sound" är. Det går även att lyssna på Built to Spills album: "You In Reverse". En snabb förklaring är att det är musik där det instrumentella, melodiösa tar ganska stor plats. Det krävs inte att 90% av låten byggs upp av lyrik. Här har ni inkörningsporten till Modest Mouse första officiella album som speglar exakt vad ett Mid West -sound låter som:




Perfekt musik helt enkelt. Den tar din kropp och sinne på en liten tur och släpper av dig då din hjärna hinner ikapp. Något man förstår då man lyssnat ett tag på Modest Mouse är att namnet på albumet samt låtarna däri är extremt viktigt. Oftast så summerar namnet på albumet ihop hela låtlistan. Det är ofta som jag sitter och lyssnar på Modest Mouse och blir uppriktigt glad av en textrad eller enbart ett låtnamn. Ett bra exempel är låten som har namngett detta inlägg eller bara:

Out of breath and out of cash, find yourself watching M.A.S.H.

Så bitterljuv misär så det inte är sant, svårt att inte le åt meningen. Jag måste även citera låten jag lyssnar på nu: "Laugh hard, it's a long ways to the bank". Det är så underbart, hur skriver man en så smart text? Alla som är någondera intresserade av musik borde lyssna genom Modest Mouse huvudalbum. Om ni är lite obsessed som jag så är det självklart att man skaffar sig alla EP:s och B-sidor från singlar men det är överkurs. Jag tror att jag skippar det repetitiva i att citera fina, sorgliga och underbara låttexter från alla album och låter er undersöka själva. Något som är fint är att börja från Modest Mouse första album och sedan arbeta sig framåt. Då kommer ni att få uppleva en förvandling som ständigt lyckas hålla flaggan högt.

These walls are paper thin and everyone hears every little sound

Antar att jag borde uppdatera min blogg. Det känns inte som att jag kan kräva så mycket av mina fingrar, ni får lyssna på Sleeping States och fortsätta er kväll.




Nu flyter jag bort, imorgon då jävlar.

Igår kväll bokade jag och en kär vän en resa till Glasgow. Så vad passar då inte bättre än att skriva om lite musik från just den här staden! Glasgow är en mycket speciell musikstad, det går att dra liknelser till städer som Manchester och Seattle. Det är inte någon huvudstad och inte någon gigantisk stad sett till folkmängd. Däremot så har det vuxit fram ett kulturellt musikliv som är något alldeles extra. Det går utan problem att nämna fem legendariska band som härstammar från just Glasgow, så här kommer några som ligger mig närmast om hjärtat.

Först ut är The Jesus and Mary Chain! Ja vad ska man säga om ett så starkt band? The Jesus and Mary Chain är något alldeles speciellt när det kommer till post-punk. Det började med två bröder från förorten East Kilbridge som fick smyga sig in på spelningar och låtsas vara förband för att få sin musik spelad och hörd. Det tog inte så lång tid innan legenden Alan McGee signade TJaMC på sitt lika legendariska skivbolag Creation Records.



Hur som så borde alla lyssna på deras andra album Darklands. Det här albumet skapar en stämning som är helt underbar. Därför är det nästan ett måste att lyssna genom albumet från början till slut. Känslan av depression, gråa dagar och dysterhet blandas med halvglada melodier och hopp. Tänkte skriva en massiv post-punk -special i framtiden, då jag får tid. Ni som vill ha ett smakprov kan lyssna på TJaMC första album Pyscchocandy.


Belle & Sebastian! Jag antar att de flesta vet vilka Belle & Sebastian är och har hört deras musik innan. Om inte så har ni missat något så otroligt fint. Belle är utan tvekan det absolut största indiebandet som härstammar från Glasgow. Det finns något som jag som vinylsamlare eftertraktar högt. Det är nämligen så att Belle & Sebastian fick spela in sin debutplatta och trycka tusen exemplar av Tigermilk. Det tog dem tre dagar att spela in och de tusen exemplar som trycktes gick åt innan någon hann blinka. Idag får du betala lite mer än 4000:- för en kopia, om du ens hittar någon som vill sälja. Det är lite skrämmande att tänka på hur bra Tigermilk är som debutalbum.

Belle & Sebastian lyckas förmedla så mycket med in musik. Allt fint och fult ryms i deras texter som går att likna med små noveller. I låtarna lär man känna personer och deras liv samt den värld de lever i och musiken kryper verkligen tätt inpå och sätter sig. Det måste vara helt omöjligt för en levande person att inte kunna identifiera sig med någon B&S-låt. Det är så charmigt och fint, så ledsamt och sorgset. Alla måste lyssna!

Sista Glasgow-bandet som jag tänkte skriva om är Arab Strap. Många har säkert lyssnat på Belle & Sebastians underbara platta "The Boy with the Arab Strap" fast lika många har inte lyssnat på Arab Strap. I Glasgow är Arab Strap riktiga legender bland independentscenen. Deras musik är förtjusande post-folk och deras texter är så råa och raka så det ibland känns som att man läser en text av Bukowski. Det finns inte något som andas pretentiöst, det finns inget som inte får sägas. Arab Strap är som ett slag i ansiktet, det går inte att undvika verkligheten.

these people are your friends
this cunted circus never ends
i won't remember anything you say

Det blir inte skrivet om fler band för stunden fast tänkte lista några band från Glasgow som är värda att kolla in:

1990s
Aztec
Camera Obscura
Glasvegas
Franz Ferdinand
Mogwai
Orange Juice
The Pastels
Primal Scream
Simple Minds
The Silencers

Ett album som ni borde lyssna på är "For Emma, Forever Ago" av Bon Iver. Ganska många missade det här albumet då det släpptes officiellt 2008. Det var dock ett av det årets starkaste debuter.

Det finns en fin liten historia bakom just det här albumet som jag tänkte dela med er innan ni tar er an musiken. Justin Vernon var tidigare en medläm i bandet, DeYarmond Edison. 2005 så flyttade hela bandet från Wisconsin för att fortsätta sin karriär i North Carolina. Åsikterna om vad för typ av musik de skulle spela gick isär och Justin Vernon blev själv ensam kvar, då resten av bandet bildade Megafaun. Justin flyttade tillbaka till Wisconsin och bosatte sig i en liten stuga uppe i bergen. I fyra ensamma insnöade månader arbetade Justin på de låtar som skulle bli hans debutalbum: "For Emma, Forever Ago" som Bon Iver.




Det här är ett exempel på hur folkindie kan låta när det är som bäst. Albumet är en mans känslor som exploderar i ren och fin akustisk musik från en ensam insöad stuga bland bergen. Helt underbart med andra ord!