US
Shieeeeeeeet det var inte igår som jag skrev här känner jag. Har varit ganska upptagen. Glasgow, moz, hjärnspöken och människor. Har dock inte hänt så värst mycket, borde väl vara att Regina Spektor släppte sin nya platta "far" som av någon anledning inte lyckades läcka ut i förtid.
Hur som så släpptes den för några dagar sedan. Plattan är väl som väntat inte speciellt lik de första mer jazz/blues-iga albumen. Det är väl som man säger då man byter ut droger mot kärlek så trillar musiken i orkesterdiket. Haha tänk hur mycket talang lite mänskliga känslor kan skada.
Det får mig att tänka på Damien Rice som mådde "för bra" då han skrev låtar till sin andra platta "nine". Det tog mycket längre tid än väntat för han mådde för bra för att skriva, sen blev resultatet som det blev också. Hur som så är "far" med Regina Spektor fortfarande mycket bättre än "Begin To Hope" även om den inte når upp till de tidigare plattorna. Regina har fortfarande en mycket speciell och fin röst, samtidigt som pianopopen är ganska chill. Det är ett perfekt album för ensamma kvällar då man inte har lust att tänka så speciellt mycket. Bara ligga och njuta av pianomusiken och den fina rösten. Här har ni en låt som inte är "Laughing With" som spelas på radio.
Hur som så släpptes den för några dagar sedan. Plattan är väl som väntat inte speciellt lik de första mer jazz/blues-iga albumen. Det är väl som man säger då man byter ut droger mot kärlek så trillar musiken i orkesterdiket. Haha tänk hur mycket talang lite mänskliga känslor kan skada.
Det får mig att tänka på Damien Rice som mådde "för bra" då han skrev låtar till sin andra platta "nine". Det tog mycket längre tid än väntat för han mådde för bra för att skriva, sen blev resultatet som det blev också. Hur som så är "far" med Regina Spektor fortfarande mycket bättre än "Begin To Hope" även om den inte når upp till de tidigare plattorna. Regina har fortfarande en mycket speciell och fin röst, samtidigt som pianopopen är ganska chill. Det är ett perfekt album för ensamma kvällar då man inte har lust att tänka så speciellt mycket. Bara ligga och njuta av pianomusiken och den fina rösten. Här har ni en låt som inte är "Laughing With" som spelas på radio.
No rest for the wicked
Tänkte tipsa om något som jag inte har rört vid här än på bloggen. Har tidigare skrivit om lite band som kommer och spelar på Way out West. Den här gången blir det ett dubstep och two-step tips. Benga kommer med Magnetic Man och Skream till någon klubb under way out west!
Är svårt att hitta något mer intressant och nyskapande inom dubstep:en idag så det lär bli en mycket bra spelning.
Är svårt att hitta något mer intressant och nyskapande inom dubstep:en idag så det lär bli en mycket bra spelning.
Nothing gets crossed out
Det är lågkonjunktur i mitt huvud, därför händer inte speciellt mycket. Nu ska jag skriva om något otroligt fint dock. Tipset kommer från min kära bror som bor i Buenos Aires. Bandet heter Bajo Fondo (Bajofondo) och de säger själva att de gör någon form av electrotango. Själv skulle jag snarare kalla det en mix av turntabalism och klassiska intrument som piano, stråkar och dragspel. Shit haha, tänk er så jävla fint!
Aja jag vet inte så värst mycket mer, en sak är säker och det är att det är skitbra och speciellt.
Some decisions you don't make
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.
Nej det ska inte handla om Bright Eyes, även om livesinspelningen från pustervik är mycket fin. Det ska inte handla om Smiths igen heller, även om Moz gillar Wilde mer än Yeats.
Tänkte tipsa om Tv on the Radios nya ep som heter "Read Silence". Den innehåller tre låtar från Dear Science som är remixade av tre olika band. Varför jag skriver om den här är för att Stork And Owl är remixad av gang gang dance. Det kan vara det finaste jag hört på länge iaf. Det är en otroligt bra låt från första början och remixen tar den till en helt ny nivå. Låten finns inte på youtube, orginalet existerar dock och den ska ni få lyssna på.
De två andra låtarna som är remixade är Red Dress av THE GLITCH MOB och Shout Me Out av Willie Isz och Jneiro Jarel.
Det här leder mig även till att tipsa om en Gang Gang Dance platta. Gang Gang är en trio från New York som gör något man kan kalla för Neo-Psychedelia. Deras bästa album heter "God's Money" och är från 2005. För att ni ska få en uppfattning vad det är för typ av musik så kommer det en fin låt från plattan här:
Som sagt, Neo-Psychedelia är något ganska speciellt. Det är svårt att inte bli hänförd dock. Albumet är jättefint och passar perfekt för en kväll med bara musik och sig själv eller på klubben. Tänk om det fanns någon klubb i Göteborg som spelade den här typen av musik? Dock är allt för torrt här i lilla skitsverige.
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.
Nej det ska inte handla om Bright Eyes, även om livesinspelningen från pustervik är mycket fin. Det ska inte handla om Smiths igen heller, även om Moz gillar Wilde mer än Yeats.
Tänkte tipsa om Tv on the Radios nya ep som heter "Read Silence". Den innehåller tre låtar från Dear Science som är remixade av tre olika band. Varför jag skriver om den här är för att Stork And Owl är remixad av gang gang dance. Det kan vara det finaste jag hört på länge iaf. Det är en otroligt bra låt från första början och remixen tar den till en helt ny nivå. Låten finns inte på youtube, orginalet existerar dock och den ska ni få lyssna på.
De två andra låtarna som är remixade är Red Dress av THE GLITCH MOB och Shout Me Out av Willie Isz och Jneiro Jarel.
Det här leder mig även till att tipsa om en Gang Gang Dance platta. Gang Gang är en trio från New York som gör något man kan kalla för Neo-Psychedelia. Deras bästa album heter "God's Money" och är från 2005. För att ni ska få en uppfattning vad det är för typ av musik så kommer det en fin låt från plattan här:
Som sagt, Neo-Psychedelia är något ganska speciellt. Det är svårt att inte bli hänförd dock. Albumet är jättefint och passar perfekt för en kväll med bara musik och sig själv eller på klubben. Tänk om det fanns någon klubb i Göteborg som spelade den här typen av musik? Dock är allt för torrt här i lilla skitsverige.
It's ultraviolet...
Hmm rubriken sa nog er inget, aja.
God Help the Girl är en musikal-film som ska spelas in 2010. Anledningen till varför jag skriver om den här är för att musiken är skriven av Stuart Murdoch från Belle and Sebastian. Soundtracket från filmen släpps 23:e juni men går redan att få tag på. På skivan finns två gamla Belle-låtar med från senaste albumet (Act of the Apostle och Funny Little Frog). Resten av låtarna på soundtracket är nyskrivna och framförs delvis av fyra okända människor som vann en plats på en öppen audition. Murdoch sjunger själv på några låtar, samtidigt som han har tagit hjälp av Asya från Smoosh och Neil Hannon från the Divine Comedy.
Skivan är vardaglig, fin, smart och komisk. Trots att man inte hör Murdoch sedvanliga röst på alla spår så hör man att det är han som ligger bakom textförfattarskapet. Vissa låtar ger en känsla av att det är en ny Belle-skiva, tex: "Musicians, Please Take Heed" fast enbart för en liten stund. Det är trots allt något annorlunda, även om Belle-prägeln finns där. Det är dock inte något negativt för plattan är mycket bra och står bra på egna ben. Själv ser jag fram emot filmen!
Nu blir det något helt annat. Som några av er kanske har lagt märke till så är det nu 1:a Juni och Patrick Wolf släpper sitt nya album The Bachelor! Jag har just lyssnat igenom skivan en första gång, så det här blir något av mitt första intryck. Omslaget är dock allt för fult för att visas här, ni får själv söka på det om ni vågar.
Det är alltid lite jobbigt med förväntningar då det handlar om en artist som man uppskattar mycket. Patrick Wolf har ändå lyckats att släppa tre BRA men ändå olika album. Lycanthropy var RÅ, elektronisk och mörk men samtidigt pubertal som patrick wolf själv uttryckte sig om sitt första album. Det var en mycket, mycket speciell debut som på den tiden fick alla som lyckades upptäcka albumet att trilla av stolen. Då Wind in the Wires kom så hade han nästan helt släppt det elektroniska och fokuserade mer på sina folkmusik-influenser. Albumet kändes och lät som en regnstorm över en liten viktoriansk hamnby. Tredje och tills nu senaste albumet blev hans stora genombrott och det var väl trots allt lite mer popigt än tidigare verk. The Magic Position var dock mycket mer än bara ett pop-album, det var fullt av energi och samplade elektroniska beats. Samtidigt som han prövade något nytt så förde han med sig lite från sina två tidigare album.
Mitt första intryck av The Bachelor är mycket bra! Det gör mig glad i hela kroppen samtidigt som det får mig att rysa till lite då jag sitter i mörkret och lyssnar. Patrick Wolf blandar lite hej-vilt på nya skivan, det är allt av det gamla och mycket, mycket nytt. Det finns ett tempo som inte är popigt utan mycket starkare. Det byggs delvis upp av nya element som körer, verbala samplingar och nya folkmusik-instrument.
Albumet börjar med en virvelvind av ljud i form av det korta introt "Kriespiel" och för en direkt över till första riktiga spåret "Hard Times", lite sådär Dickens inspirerat. Det går inte att inte älska Patrick Wolf, låten förs med intensiva fioler och stråkar framför en fin pop-takt med gitarr och trummor. Utöver det här så tar Patrick Wolf i från tårna och levererar en underbar text med hela sin röst i takt med att låten byggs upp mer och mer. Ett bra exempel på hur PW lyckas blanda och föra ihop så otroligt många influenser är "Count of Casualty ". Det är lofi-syntar, stråkar, minimalistiska trummor och en kör. Om det är något spår man kan hoppa över så är det konstigt nog singeln "Vulture". Det är lite som en motsvarighet till Money på Dark Side of the Moon. Med andra ord att det "krävs" en singel och så görs det en singel, vilket sedan inte alls passar in med albumet som helhet. Ska nog sluta prata om låtar nu, albumet har det mesta och det är mycket mycket bra. SKAFFA, LYSSNA.
God Help the Girl är en musikal-film som ska spelas in 2010. Anledningen till varför jag skriver om den här är för att musiken är skriven av Stuart Murdoch från Belle and Sebastian. Soundtracket från filmen släpps 23:e juni men går redan att få tag på. På skivan finns två gamla Belle-låtar med från senaste albumet (Act of the Apostle och Funny Little Frog). Resten av låtarna på soundtracket är nyskrivna och framförs delvis av fyra okända människor som vann en plats på en öppen audition. Murdoch sjunger själv på några låtar, samtidigt som han har tagit hjälp av Asya från Smoosh och Neil Hannon från the Divine Comedy.
Skivan är vardaglig, fin, smart och komisk. Trots att man inte hör Murdoch sedvanliga röst på alla spår så hör man att det är han som ligger bakom textförfattarskapet. Vissa låtar ger en känsla av att det är en ny Belle-skiva, tex: "Musicians, Please Take Heed" fast enbart för en liten stund. Det är trots allt något annorlunda, även om Belle-prägeln finns där. Det är dock inte något negativt för plattan är mycket bra och står bra på egna ben. Själv ser jag fram emot filmen!
Nu blir det något helt annat. Som några av er kanske har lagt märke till så är det nu 1:a Juni och Patrick Wolf släpper sitt nya album The Bachelor! Jag har just lyssnat igenom skivan en första gång, så det här blir något av mitt första intryck. Omslaget är dock allt för fult för att visas här, ni får själv söka på det om ni vågar.
Det är alltid lite jobbigt med förväntningar då det handlar om en artist som man uppskattar mycket. Patrick Wolf har ändå lyckats att släppa tre BRA men ändå olika album. Lycanthropy var RÅ, elektronisk och mörk men samtidigt pubertal som patrick wolf själv uttryckte sig om sitt första album. Det var en mycket, mycket speciell debut som på den tiden fick alla som lyckades upptäcka albumet att trilla av stolen. Då Wind in the Wires kom så hade han nästan helt släppt det elektroniska och fokuserade mer på sina folkmusik-influenser. Albumet kändes och lät som en regnstorm över en liten viktoriansk hamnby. Tredje och tills nu senaste albumet blev hans stora genombrott och det var väl trots allt lite mer popigt än tidigare verk. The Magic Position var dock mycket mer än bara ett pop-album, det var fullt av energi och samplade elektroniska beats. Samtidigt som han prövade något nytt så förde han med sig lite från sina två tidigare album.
Mitt första intryck av The Bachelor är mycket bra! Det gör mig glad i hela kroppen samtidigt som det får mig att rysa till lite då jag sitter i mörkret och lyssnar. Patrick Wolf blandar lite hej-vilt på nya skivan, det är allt av det gamla och mycket, mycket nytt. Det finns ett tempo som inte är popigt utan mycket starkare. Det byggs delvis upp av nya element som körer, verbala samplingar och nya folkmusik-instrument.
Albumet börjar med en virvelvind av ljud i form av det korta introt "Kriespiel" och för en direkt över till första riktiga spåret "Hard Times", lite sådär Dickens inspirerat. Det går inte att inte älska Patrick Wolf, låten förs med intensiva fioler och stråkar framför en fin pop-takt med gitarr och trummor. Utöver det här så tar Patrick Wolf i från tårna och levererar en underbar text med hela sin röst i takt med att låten byggs upp mer och mer. Ett bra exempel på hur PW lyckas blanda och föra ihop så otroligt många influenser är "Count of Casualty ". Det är lofi-syntar, stråkar, minimalistiska trummor och en kör. Om det är något spår man kan hoppa över så är det konstigt nog singeln "Vulture". Det är lite som en motsvarighet till Money på Dark Side of the Moon. Med andra ord att det "krävs" en singel och så görs det en singel, vilket sedan inte alls passar in med albumet som helhet. Ska nog sluta prata om låtar nu, albumet har det mesta och det är mycket mycket bra. SKAFFA, LYSSNA.
