Butcher birds with useless throats
Musiktips, lite såhär lagom ambitiöst känner jag. Tills förutsättningarna är bättre och huvudet inte lika tomt. Hur som så är det inte fy skam. Foals är ett bra och intressant band och Antidotes, deras första album är värt att lyssna på. Här har ni låten "Red Socks Pugie" från skivan:
The world was a mess but his hair was perfect
Within an hour the power
Could totally destroy me
(or, it could save my life)
You are repressed
But youre remarkably dressed
Jag längtar till då moz besöker göteborg i juni. Undra om man hinner fixa en fin frisyr tills dess?
Could totally destroy me
(or, it could save my life)
You are repressed
But youre remarkably dressed
Jag längtar till då moz besöker göteborg i juni. Undra om man hinner fixa en fin frisyr tills dess?
I'm nowhere near here
2008 var ett otroligt bra skivår. På något vis lyckades gamla artister återförankra sig samtidigt som det kom en del debutalbumet som tände en gnista av hopp. Jag lär återkomma till just 2008 vid fler tillfällen men den här gången blir det tre otroligt bra album av olika karaktär som släpptes detta år.
Först ut är "When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold" av Atmosphere. Sean Daley och Anthony Davis har haft en ganska trasig karriärsstege. Man kan utan att överdriva hävda att de tidigare atmosphere-albumen inte har hållit så hög kvalité. För mig känns det som att Atmosphere har växt med varje album som släppts fram till "When Life Gives You Lemons..." Det är här det sker ett sånt otroligt hopp över bäcken, de lyckas till och med hoppa över floden.
"When Life Gives You Lemons..." är speciellt, den skildrar vardagsrealism eller en sorts socialrealism som är sällan hörd inom någon form av musik. Skivan handlar om 'VANLIGA' människor. Du vet, såna du iakttar då du sitter på bussen, personer som du inte vill ska sätta sig bredvid. En sån som du är då och då. Temat är således en skildring av människors liv på botten av havet. Sean Daley skriver till exempel den ångestladdade låten "Your Glass House" angående dagen efter...
Here it comes can't avoid it ain't the first time throwin up in a strange toilet
Anyone else would leave but you, you crawled back to the bed and fell back asleep
Hela albumet är fullt av vardagsskildringar, kanske en sådan vardag som vissa aldrig får uppleva. Klyftan mellan USA och Sverige är trots allt större än vad vissa tror. Hur som så är texterna på skivan mycket rörande och du behöver inte utbilda dig till psychoterapeft för att kunna relatera till låtarna. Det räcker med ett hjärta och en hjärna.
Den andra skivan som jag tänker skriva om ikväll är "Nouns", NO AGE debutalbum. NO AGE gör noise-rock, med andra ord noise med klassiska rock-instrument. Självklart är det inte noise som i "noise" även om det ingår i genrebeskrivningen, dock antar jag att ni förstår. Aja, inget av det här är viktigt då man talar om NO AGE. Det är ett band som inte tar sig själva så speciellt seriöst, fast inte på det negativa viset då ironi och skit tar över. Det är ett band som gör otroligt simpel musik samtidigt som de gör crossover på allt de vill. NO AGE gör helt enkelt musik på känsla, basala känslor. Det finaste då man lyssnar på NO AGE är den desperata uttråkade stämningen som gömmer sig lite i hemlighet bakom musiken. Jag skulle vilja likna den vid Becks gamla låt "loser" om ni minns.
Det är ungdomar med en allt för fin fantasi som växer upp i ett "gated society". Det blir en sån otrolig återhållsam implosiv känsla av uttråkade explosioner. Detta är något som enbart går att skapa under mycket speciella förhållanden. NO AGE är just ett sådant band, vi tar låten "teen creeps" som ett exempel;
This town will take you kissing trees
Before you see the forest bleed
Teen creeps I've tried to hold it back
Självklart ska ni få lyssna på en låt från debutalbumet, Här kommer singeln "Eraser". Jag rekommenderar dock att ni skaffar er hela albumet, då det gömmer sig så otroligt mycket mer än vad den här underbara låten bjuder på.
Tänkte även dra en kort liten historia från Way out West 2008. Jag lyckades lura med min kära vän på NO AGE -spelning på pustervik. Det var nog den mest intensiva spelningen jag någonsin upplevt. Självklart har man sett större band med fler fans i publiken, detta går dock inte att jämföra. På Pusterviks lilla scen på övervåning så började NO AGE köra igång den mest simpla form av musik och text. Helt plötsligt var det total kaos på golvet framför scen, under hela spelning. Jag kom därifrån med en söndrig slips och blod på min vita skjorta, som även såg ut som att jag hade deltagit i en wet t-shirt contest.
Sista plattan som jag tänker skriva om ikväll är The Streets album: "Everything is Borrowed". Låt mig säga såhär, med debutalbumet "Original Pirate Material" skapade Michael Skinner musikhistoria. Mer om detta någon annan gång. Vad som kom att följa detta underverk till album var dock två halvdana plattor som inte ens nådde upp till EU-standard. -,-v
Av någon anledning så kände väl Michael Skinner att han skulle ändra sin musikaliska stil och göra något nytt efter debuten. Detta fungerade dock inte så väl, det blev två album där han pratar på tråkiga beats. Därför kom 2008:as album "Everything is Borrowed" som en överraskning. Nej det låter inte som debuten, fast det låter inte heller som de två efterföljande albumen. Den senaste plattan är mycket mer melodisk och texterna på albumet är av en helt annan karaktär än tidigare. Det känns som Skinner har suttit ner och filosoferat med hjälp av frisk luft eller andra preparat och sedan skapat ett album där han sjunger ut sina tankar på fina melodiösa beats.
Just when I discovered the meaning of life, they change it.
Just when I’m loving life, it seems to start raining.
I pulled the sail safe switch, sea sail and I’m into the stars.
I love the rain on my scars. The sky’s now red, my eyes reflect jets.
Smiling at this blessing, this life is the best.
Jag rekommenderar verkligen den här plattan. Allt ni behöver göra är att hoppa över spår nummer fyra och så har ni er ett komplett album som för in lite friska vindar. Ett album som får en att tro på att saker och ting kan förändras.
Först ut är "When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold" av Atmosphere. Sean Daley och Anthony Davis har haft en ganska trasig karriärsstege. Man kan utan att överdriva hävda att de tidigare atmosphere-albumen inte har hållit så hög kvalité. För mig känns det som att Atmosphere har växt med varje album som släppts fram till "When Life Gives You Lemons..." Det är här det sker ett sånt otroligt hopp över bäcken, de lyckas till och med hoppa över floden.
"When Life Gives You Lemons..." är speciellt, den skildrar vardagsrealism eller en sorts socialrealism som är sällan hörd inom någon form av musik. Skivan handlar om 'VANLIGA' människor. Du vet, såna du iakttar då du sitter på bussen, personer som du inte vill ska sätta sig bredvid. En sån som du är då och då. Temat är således en skildring av människors liv på botten av havet. Sean Daley skriver till exempel den ångestladdade låten "Your Glass House" angående dagen efter...
Here it comes can't avoid it ain't the first time throwin up in a strange toilet
Anyone else would leave but you, you crawled back to the bed and fell back asleep
Hela albumet är fullt av vardagsskildringar, kanske en sådan vardag som vissa aldrig får uppleva. Klyftan mellan USA och Sverige är trots allt större än vad vissa tror. Hur som så är texterna på skivan mycket rörande och du behöver inte utbilda dig till psychoterapeft för att kunna relatera till låtarna. Det räcker med ett hjärta och en hjärna.
Den andra skivan som jag tänker skriva om ikväll är "Nouns", NO AGE debutalbum. NO AGE gör noise-rock, med andra ord noise med klassiska rock-instrument. Självklart är det inte noise som i "noise" även om det ingår i genrebeskrivningen, dock antar jag att ni förstår. Aja, inget av det här är viktigt då man talar om NO AGE. Det är ett band som inte tar sig själva så speciellt seriöst, fast inte på det negativa viset då ironi och skit tar över. Det är ett band som gör otroligt simpel musik samtidigt som de gör crossover på allt de vill. NO AGE gör helt enkelt musik på känsla, basala känslor. Det finaste då man lyssnar på NO AGE är den desperata uttråkade stämningen som gömmer sig lite i hemlighet bakom musiken. Jag skulle vilja likna den vid Becks gamla låt "loser" om ni minns.
Det är ungdomar med en allt för fin fantasi som växer upp i ett "gated society". Det blir en sån otrolig återhållsam implosiv känsla av uttråkade explosioner. Detta är något som enbart går att skapa under mycket speciella förhållanden. NO AGE är just ett sådant band, vi tar låten "teen creeps" som ett exempel;
This town will take you kissing trees
Before you see the forest bleed
Teen creeps I've tried to hold it back
Självklart ska ni få lyssna på en låt från debutalbumet, Här kommer singeln "Eraser". Jag rekommenderar dock att ni skaffar er hela albumet, då det gömmer sig så otroligt mycket mer än vad den här underbara låten bjuder på.
Tänkte även dra en kort liten historia från Way out West 2008. Jag lyckades lura med min kära vän på NO AGE -spelning på pustervik. Det var nog den mest intensiva spelningen jag någonsin upplevt. Självklart har man sett större band med fler fans i publiken, detta går dock inte att jämföra. På Pusterviks lilla scen på övervåning så började NO AGE köra igång den mest simpla form av musik och text. Helt plötsligt var det total kaos på golvet framför scen, under hela spelning. Jag kom därifrån med en söndrig slips och blod på min vita skjorta, som även såg ut som att jag hade deltagit i en wet t-shirt contest.
Sista plattan som jag tänker skriva om ikväll är The Streets album: "Everything is Borrowed". Låt mig säga såhär, med debutalbumet "Original Pirate Material" skapade Michael Skinner musikhistoria. Mer om detta någon annan gång. Vad som kom att följa detta underverk till album var dock två halvdana plattor som inte ens nådde upp till EU-standard. -,-v
Av någon anledning så kände väl Michael Skinner att han skulle ändra sin musikaliska stil och göra något nytt efter debuten. Detta fungerade dock inte så väl, det blev två album där han pratar på tråkiga beats. Därför kom 2008:as album "Everything is Borrowed" som en överraskning. Nej det låter inte som debuten, fast det låter inte heller som de två efterföljande albumen. Den senaste plattan är mycket mer melodisk och texterna på albumet är av en helt annan karaktär än tidigare. Det känns som Skinner har suttit ner och filosoferat med hjälp av frisk luft eller andra preparat och sedan skapat ett album där han sjunger ut sina tankar på fina melodiösa beats.
Just when I discovered the meaning of life, they change it.
Just when I’m loving life, it seems to start raining.
I pulled the sail safe switch, sea sail and I’m into the stars.
I love the rain on my scars. The sky’s now red, my eyes reflect jets.
Smiling at this blessing, this life is the best.
Jag rekommenderar verkligen den här plattan. Allt ni behöver göra är att hoppa över spår nummer fyra och så har ni er ett komplett album som för in lite friska vindar. Ett album som får en att tro på att saker och ting kan förändras.
Let it in
Tänkte att jag skulle tipsa om något nytt såhär mitt i veckan. Bandet heter The Gullivers och gör någon form av modern post-punk. Deras första EP "Ambulance" släpptes för inte alls så länge sedan. Musiken är mycket stämningsfull, det är som en blandning av ambient sound och post-punk. Sångerskan har en röst som låter lagom uttråkad och brittisk, den flyter fint in framför de fladdrande gitarrljuden.
EP:n består av:
1. Silhouette
2. Ambulance
3. Neptune
Tror det fortfarande går att lyssna på alla låtar på deras myspace.
EP:n består av:
1. Silhouette
2. Ambulance
3. Neptune
Tror det fortfarande går att lyssna på alla låtar på deras myspace.
Post modern girls
På B-sidan av The Strokes singel; "Reptilla" så gömmer det sig en underbar låt som heter "Modern Girls & Old Fashion Men" Regina Spektor gästar på låten.
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
Long walk off a short dock
Jag lovade ju att vara produktiv igår med ett sju helvete till "då jävlar". Nu får jag stå mitt kast känner jag. Att skriva ett inlägg om ett favoritband klockan 05:00 är väl kanske inte det bästa men men.
Hur som så tänkte jag skriva något om Modest Mouse. För mig så har Modest Mouse betytt mycket, det har varit ett band som har förändrat musikscenen så brutalt mycket. Modest Mouse har gjort såpass intressant musik så att liknande band (om det finns några) har tappat galoscherna. Modest Mouse är ett band som är ganska löst. Dock så kan man räkna med att Isaac Brock står för sången och texterna på alla låtar. Resten av bandmedlemmarna har skiftat mellan plattor.
Kanske bör tillägga att på senaste albumet "We Were Dead Before The Ship Even Sank" så spelar Johnny Marr gitarr. De flesta av er vet säkert vem det är, speciellt om ni har läste mitt inlägg om The Smiths. Det är inte så konstigt att Johnny Marr började spela för Modest Mouse, det finns i princip inte några andra intressanta grupper att börja spela för idag. Självklart finns det andra band som är kreativa och gör något intressant men dessa band är redan ganska tighta.
Nu var det så att Modest Mouse var och kommer antagligen att förbli ett ganska löst sammansatt band, så det var perfekt för en gammal gitarrvirtuos att börja spela för bandet. I början spelade Modest Mouse så kallad "Mid West Sound". Det är faktiskt en ganska bra idé att lyssna genom MM album: "This Is A Long Drive For Someone with..." för att förstå vad ett "Mid West Sound" är. Det går även att lyssna på Built to Spills album: "You In Reverse". En snabb förklaring är att det är musik där det instrumentella, melodiösa tar ganska stor plats. Det krävs inte att 90% av låten byggs upp av lyrik. Här har ni inkörningsporten till Modest Mouse första officiella album som speglar exakt vad ett Mid West -sound låter som:
Perfekt musik helt enkelt. Den tar din kropp och sinne på en liten tur och släpper av dig då din hjärna hinner ikapp. Något man förstår då man lyssnat ett tag på Modest Mouse är att namnet på albumet samt låtarna däri är extremt viktigt. Oftast så summerar namnet på albumet ihop hela låtlistan. Det är ofta som jag sitter och lyssnar på Modest Mouse och blir uppriktigt glad av en textrad eller enbart ett låtnamn. Ett bra exempel är låten som har namngett detta inlägg eller bara:
Out of breath and out of cash, find yourself watching M.A.S.H.
Så bitterljuv misär så det inte är sant, svårt att inte le åt meningen. Jag måste även citera låten jag lyssnar på nu: "Laugh hard, it's a long ways to the bank". Det är så underbart, hur skriver man en så smart text? Alla som är någondera intresserade av musik borde lyssna genom Modest Mouse huvudalbum. Om ni är lite obsessed som jag så är det självklart att man skaffar sig alla EP:s och B-sidor från singlar men det är överkurs. Jag tror att jag skippar det repetitiva i att citera fina, sorgliga och underbara låttexter från alla album och låter er undersöka själva. Något som är fint är att börja från Modest Mouse första album och sedan arbeta sig framåt. Då kommer ni att få uppleva en förvandling som ständigt lyckas hålla flaggan högt.
These walls are paper thin and everyone hears every little sound
Hur som så tänkte jag skriva något om Modest Mouse. För mig så har Modest Mouse betytt mycket, det har varit ett band som har förändrat musikscenen så brutalt mycket. Modest Mouse har gjort såpass intressant musik så att liknande band (om det finns några) har tappat galoscherna. Modest Mouse är ett band som är ganska löst. Dock så kan man räkna med att Isaac Brock står för sången och texterna på alla låtar. Resten av bandmedlemmarna har skiftat mellan plattor.
Kanske bör tillägga att på senaste albumet "We Were Dead Before The Ship Even Sank" så spelar Johnny Marr gitarr. De flesta av er vet säkert vem det är, speciellt om ni har läste mitt inlägg om The Smiths. Det är inte så konstigt att Johnny Marr började spela för Modest Mouse, det finns i princip inte några andra intressanta grupper att börja spela för idag. Självklart finns det andra band som är kreativa och gör något intressant men dessa band är redan ganska tighta.
Nu var det så att Modest Mouse var och kommer antagligen att förbli ett ganska löst sammansatt band, så det var perfekt för en gammal gitarrvirtuos att börja spela för bandet. I början spelade Modest Mouse så kallad "Mid West Sound". Det är faktiskt en ganska bra idé att lyssna genom MM album: "This Is A Long Drive For Someone with..." för att förstå vad ett "Mid West Sound" är. Det går även att lyssna på Built to Spills album: "You In Reverse". En snabb förklaring är att det är musik där det instrumentella, melodiösa tar ganska stor plats. Det krävs inte att 90% av låten byggs upp av lyrik. Här har ni inkörningsporten till Modest Mouse första officiella album som speglar exakt vad ett Mid West -sound låter som:
Perfekt musik helt enkelt. Den tar din kropp och sinne på en liten tur och släpper av dig då din hjärna hinner ikapp. Något man förstår då man lyssnat ett tag på Modest Mouse är att namnet på albumet samt låtarna däri är extremt viktigt. Oftast så summerar namnet på albumet ihop hela låtlistan. Det är ofta som jag sitter och lyssnar på Modest Mouse och blir uppriktigt glad av en textrad eller enbart ett låtnamn. Ett bra exempel är låten som har namngett detta inlägg eller bara:
Out of breath and out of cash, find yourself watching M.A.S.H.
Så bitterljuv misär så det inte är sant, svårt att inte le åt meningen. Jag måste även citera låten jag lyssnar på nu: "Laugh hard, it's a long ways to the bank". Det är så underbart, hur skriver man en så smart text? Alla som är någondera intresserade av musik borde lyssna genom Modest Mouse huvudalbum. Om ni är lite obsessed som jag så är det självklart att man skaffar sig alla EP:s och B-sidor från singlar men det är överkurs. Jag tror att jag skippar det repetitiva i att citera fina, sorgliga och underbara låttexter från alla album och låter er undersöka själva. Något som är fint är att börja från Modest Mouse första album och sedan arbeta sig framåt. Då kommer ni att få uppleva en förvandling som ständigt lyckas hålla flaggan högt.
These walls are paper thin and everyone hears every little sound
Float Down
Antar att jag borde uppdatera min blogg. Det känns inte som att jag kan kräva så mycket av mina fingrar, ni får lyssna på Sleeping States och fortsätta er kväll.
Nu flyter jag bort, imorgon då jävlar.
Nu flyter jag bort, imorgon då jävlar.
This cunted circus never ends
Igår kväll bokade jag och en kär vän en resa till Glasgow. Så vad passar då inte bättre än att skriva om lite musik från just den här staden! Glasgow är en mycket speciell musikstad, det går att dra liknelser till städer som Manchester och Seattle. Det är inte någon huvudstad och inte någon gigantisk stad sett till folkmängd. Däremot så har det vuxit fram ett kulturellt musikliv som är något alldeles extra. Det går utan problem att nämna fem legendariska band som härstammar från just Glasgow, så här kommer några som ligger mig närmast om hjärtat.
Först ut är The Jesus and Mary Chain! Ja vad ska man säga om ett så starkt band? The Jesus and Mary Chain är något alldeles speciellt när det kommer till post-punk. Det började med två bröder från förorten East Kilbridge som fick smyga sig in på spelningar och låtsas vara förband för att få sin musik spelad och hörd. Det tog inte så lång tid innan legenden Alan McGee signade TJaMC på sitt lika legendariska skivbolag Creation Records.
Hur som så borde alla lyssna på deras andra album Darklands. Det här albumet skapar en stämning som är helt underbar. Därför är det nästan ett måste att lyssna genom albumet från början till slut. Känslan av depression, gråa dagar och dysterhet blandas med halvglada melodier och hopp. Tänkte skriva en massiv post-punk -special i framtiden, då jag får tid. Ni som vill ha ett smakprov kan lyssna på TJaMC första album Pyscchocandy.
Belle & Sebastian! Jag antar att de flesta vet vilka Belle & Sebastian är och har hört deras musik innan. Om inte så har ni missat något så otroligt fint. Belle är utan tvekan det absolut största indiebandet som härstammar från Glasgow. Det finns något som jag som vinylsamlare eftertraktar högt. Det är nämligen så att Belle & Sebastian fick spela in sin debutplatta och trycka tusen exemplar av Tigermilk. Det tog dem tre dagar att spela in och de tusen exemplar som trycktes gick åt innan någon hann blinka. Idag får du betala lite mer än 4000:- för en kopia, om du ens hittar någon som vill sälja. Det är lite skrämmande att tänka på hur bra Tigermilk är som debutalbum.
Belle & Sebastian lyckas förmedla så mycket med in musik. Allt fint och fult ryms i deras texter som går att likna med små noveller. I låtarna lär man känna personer och deras liv samt den värld de lever i och musiken kryper verkligen tätt inpå och sätter sig. Det måste vara helt omöjligt för en levande person att inte kunna identifiera sig med någon B&S-låt. Det är så charmigt och fint, så ledsamt och sorgset. Alla måste lyssna!
Sista Glasgow-bandet som jag tänkte skriva om är Arab Strap. Många har säkert lyssnat på Belle & Sebastians underbara platta "The Boy with the Arab Strap" fast lika många har inte lyssnat på Arab Strap. I Glasgow är Arab Strap riktiga legender bland independentscenen. Deras musik är förtjusande post-folk och deras texter är så råa och raka så det ibland känns som att man läser en text av Bukowski. Det finns inte något som andas pretentiöst, det finns inget som inte får sägas. Arab Strap är som ett slag i ansiktet, det går inte att undvika verkligheten.
these people are your friends
this cunted circus never ends
i won't remember anything you say
Det blir inte skrivet om fler band för stunden fast tänkte lista några band från Glasgow som är värda att kolla in:
1990s
Aztec
Camera Obscura
Glasvegas
Franz Ferdinand
Mogwai
Orange Juice
The Pastels
Primal Scream
Simple Minds
The Silencers
Först ut är The Jesus and Mary Chain! Ja vad ska man säga om ett så starkt band? The Jesus and Mary Chain är något alldeles speciellt när det kommer till post-punk. Det började med två bröder från förorten East Kilbridge som fick smyga sig in på spelningar och låtsas vara förband för att få sin musik spelad och hörd. Det tog inte så lång tid innan legenden Alan McGee signade TJaMC på sitt lika legendariska skivbolag Creation Records.
Hur som så borde alla lyssna på deras andra album Darklands. Det här albumet skapar en stämning som är helt underbar. Därför är det nästan ett måste att lyssna genom albumet från början till slut. Känslan av depression, gråa dagar och dysterhet blandas med halvglada melodier och hopp. Tänkte skriva en massiv post-punk -special i framtiden, då jag får tid. Ni som vill ha ett smakprov kan lyssna på TJaMC första album Pyscchocandy.
Belle & Sebastian! Jag antar att de flesta vet vilka Belle & Sebastian är och har hört deras musik innan. Om inte så har ni missat något så otroligt fint. Belle är utan tvekan det absolut största indiebandet som härstammar från Glasgow. Det finns något som jag som vinylsamlare eftertraktar högt. Det är nämligen så att Belle & Sebastian fick spela in sin debutplatta och trycka tusen exemplar av Tigermilk. Det tog dem tre dagar att spela in och de tusen exemplar som trycktes gick åt innan någon hann blinka. Idag får du betala lite mer än 4000:- för en kopia, om du ens hittar någon som vill sälja. Det är lite skrämmande att tänka på hur bra Tigermilk är som debutalbum.
Belle & Sebastian lyckas förmedla så mycket med in musik. Allt fint och fult ryms i deras texter som går att likna med små noveller. I låtarna lär man känna personer och deras liv samt den värld de lever i och musiken kryper verkligen tätt inpå och sätter sig. Det måste vara helt omöjligt för en levande person att inte kunna identifiera sig med någon B&S-låt. Det är så charmigt och fint, så ledsamt och sorgset. Alla måste lyssna!
Sista Glasgow-bandet som jag tänkte skriva om är Arab Strap. Många har säkert lyssnat på Belle & Sebastians underbara platta "The Boy with the Arab Strap" fast lika många har inte lyssnat på Arab Strap. I Glasgow är Arab Strap riktiga legender bland independentscenen. Deras musik är förtjusande post-folk och deras texter är så råa och raka så det ibland känns som att man läser en text av Bukowski. Det finns inte något som andas pretentiöst, det finns inget som inte får sägas. Arab Strap är som ett slag i ansiktet, det går inte att undvika verkligheten.
these people are your friends
this cunted circus never ends
i won't remember anything you say
Det blir inte skrivet om fler band för stunden fast tänkte lista några band från Glasgow som är värda att kolla in:
1990s
Aztec
Camera Obscura
Glasvegas
Franz Ferdinand
Mogwai
Orange Juice
The Pastels
Primal Scream
Simple Minds
The Silencers
Come on skinny love what happened here
Ett album som ni borde lyssna på är "For Emma, Forever Ago" av Bon Iver. Ganska många missade det här albumet då det släpptes officiellt 2008. Det var dock ett av det årets starkaste debuter.
Det finns en fin liten historia bakom just det här albumet som jag tänkte dela med er innan ni tar er an musiken. Justin Vernon var tidigare en medläm i bandet, DeYarmond Edison. 2005 så flyttade hela bandet från Wisconsin för att fortsätta sin karriär i North Carolina. Åsikterna om vad för typ av musik de skulle spela gick isär och Justin Vernon blev själv ensam kvar, då resten av bandet bildade Megafaun. Justin flyttade tillbaka till Wisconsin och bosatte sig i en liten stuga uppe i bergen. I fyra ensamma insnöade månader arbetade Justin på de låtar som skulle bli hans debutalbum: "For Emma, Forever Ago" som Bon Iver.
Det här är ett exempel på hur folkindie kan låta när det är som bäst. Albumet är en mans känslor som exploderar i ren och fin akustisk musik från en ensam insöad stuga bland bergen. Helt underbart med andra ord!
Det finns en fin liten historia bakom just det här albumet som jag tänkte dela med er innan ni tar er an musiken. Justin Vernon var tidigare en medläm i bandet, DeYarmond Edison. 2005 så flyttade hela bandet från Wisconsin för att fortsätta sin karriär i North Carolina. Åsikterna om vad för typ av musik de skulle spela gick isär och Justin Vernon blev själv ensam kvar, då resten av bandet bildade Megafaun. Justin flyttade tillbaka till Wisconsin och bosatte sig i en liten stuga uppe i bergen. I fyra ensamma insnöade månader arbetade Justin på de låtar som skulle bli hans debutalbum: "For Emma, Forever Ago" som Bon Iver.
Det här är ett exempel på hur folkindie kan låta när det är som bäst. Albumet är en mans känslor som exploderar i ren och fin akustisk musik från en ensam insöad stuga bland bergen. Helt underbart med andra ord!
Today I'm the gunpowder in a continental bullet
Har inte känt mig så värst kreativ den här helgen så har inte blivit några inlägg. Tänkte dock skriva lite om två fina album som passar bra såhär på söndagskvällen. Dessa två album funkar perfekt för en sliten söndag då kroppen är död och sinnet ligger i koma.
Första albumet som jag tänkte tipsa om är "Endtroducing" av DJ Shadow. DJ Shadow gör en fin blandning av electronica och turntablism. Endtroducing är hans första album och det är även det första albumet någonsin som är helt skapat med hjälp av samplingar. DJ Shadow använde sig enbart av en AKAI MPC60 12-bit sampling/drum machine för att skapa hela albumet.
Det är lite otänkbart vilket arbete som ligger till grund för det här albumet. Utan att överdriva så måste DJ Shadow ha grävt sig igenom hundratals album för att hitta alla små pusselbitar som tillsammans bygger upp Endtroducing.
What Does Your Soul Look Like, representerar albumet i sin helhet ganska bra. Det är sån musik som får en att släppa sitt medvetande kring nuet och bara flyta iväg lite.
Det andra albumet är inte lika känt. Det heter "Soulhack" och är skapat av en svensk artist som kallar sig "Forss". Även det här albumet är elektronisk musik men det lutar sig mer åt downtempo och nu-jazz. Titelspåret från albumet representerar den elektroniska nu-jazzen ganska väl.
Det här är ett album som rymmer så mycket fin och speciell musik som samtidigt smälter ihop så bra. Ett exempel är låten "Journeyman" som är spoken word på ett lugnt elektroniskt beat.
Första albumet som jag tänkte tipsa om är "Endtroducing" av DJ Shadow. DJ Shadow gör en fin blandning av electronica och turntablism. Endtroducing är hans första album och det är även det första albumet någonsin som är helt skapat med hjälp av samplingar. DJ Shadow använde sig enbart av en AKAI MPC60 12-bit sampling/drum machine för att skapa hela albumet.
Det är lite otänkbart vilket arbete som ligger till grund för det här albumet. Utan att överdriva så måste DJ Shadow ha grävt sig igenom hundratals album för att hitta alla små pusselbitar som tillsammans bygger upp Endtroducing.
What Does Your Soul Look Like, representerar albumet i sin helhet ganska bra. Det är sån musik som får en att släppa sitt medvetande kring nuet och bara flyta iväg lite.
Det andra albumet är inte lika känt. Det heter "Soulhack" och är skapat av en svensk artist som kallar sig "Forss". Även det här albumet är elektronisk musik men det lutar sig mer åt downtempo och nu-jazz. Titelspåret från albumet representerar den elektroniska nu-jazzen ganska väl.
Det här är ett album som rymmer så mycket fin och speciell musik som samtidigt smälter ihop så bra. Ett exempel är låten "Journeyman" som är spoken word på ett lugnt elektroniskt beat.
The forcast is for a cold shoulder
Det känns som det är dags för mig att skriva om något nytt. Igår släppte CftPA (Casiotone for the Painfully Alone) sitt nya album "VS. Children".
Jag har gått och väntat på något nytt från CftPA sedan "etiquette" släpptes 2006. På det nya albumet har Ashworth släppt det mesta av sin gamla casiotone-synth och fokuserat mer på piano och orgel med den sedvanliga trummaskinen som uppbackning. Det genomgående temat för albumet följer namnet på skivan. Många låtar handlar om barn, relationer till föräldrar och uppväxt. Dock smyger Ashworth även in en del kriminalitet vilket är mest tydligt i spår nummer två: "Tom Justice, The Choir Boy Robber, Apprehended at Ace Hardware In Libertyville, IL".
Som vanligt är texterna mycket charmiga och man blir varm inombords när man lyssnar på plattan. Även om Ashworth har gått ifrån den mest basala lo-fi-känslan som präglade hans två första album så tycker jag att det nya soundet är mycket stimulerande. Det finns inget bättre än när en artist man uppskattar lyckas utveckla sin musik samtidigt som det fortfarande håller lika hög eller högre kvalité.
Hur som så är VS. Children ett komplett album. Det är så bra att jag inte känner för att skriva mer ingående kring låtarna innan ni hunnit lyssna genom albumet själva. Någon annan gång lovar jag att skriva ett mer djupgående inlägg om CftPA och då slinker även VS. Children in och kompletterar.
how harsh the herald angels sing
I've been puking my guts all morning
oh to bear the hex
of unfairer sex
it's difficult & it's boring
Jag har gått och väntat på något nytt från CftPA sedan "etiquette" släpptes 2006. På det nya albumet har Ashworth släppt det mesta av sin gamla casiotone-synth och fokuserat mer på piano och orgel med den sedvanliga trummaskinen som uppbackning. Det genomgående temat för albumet följer namnet på skivan. Många låtar handlar om barn, relationer till föräldrar och uppväxt. Dock smyger Ashworth även in en del kriminalitet vilket är mest tydligt i spår nummer två: "Tom Justice, The Choir Boy Robber, Apprehended at Ace Hardware In Libertyville, IL".
Som vanligt är texterna mycket charmiga och man blir varm inombords när man lyssnar på plattan. Även om Ashworth har gått ifrån den mest basala lo-fi-känslan som präglade hans två första album så tycker jag att det nya soundet är mycket stimulerande. Det finns inget bättre än när en artist man uppskattar lyckas utveckla sin musik samtidigt som det fortfarande håller lika hög eller högre kvalité.
Hur som så är VS. Children ett komplett album. Det är så bra att jag inte känner för att skriva mer ingående kring låtarna innan ni hunnit lyssna genom albumet själva. Någon annan gång lovar jag att skriva ett mer djupgående inlägg om CftPA och då slinker även VS. Children in och kompletterar.
how harsh the herald angels sing
I've been puking my guts all morning
oh to bear the hex
of unfairer sex
it's difficult & it's boring
Alla dansar utom dom fula dom får Gud att tugga på
Satt och lyssnade igenom lite lösa låtar och snubblade över en personlig klassiker. Det är en låt som Max Andersson har gjort tillsammans med Stefan Agaton för en av Max egna kortfilmer. Det sägs även att låten finns att hitta på vinyl, något som jag själv inte riktigt litar på. I alla fall så heter låten och filmen "Varför är det så mycket svart".
Vi kan ta förgivet att det är Max Andersson som har skrivit texten då hans säregna stil genomsyrar hela låten. För er som inte är helt bekanta med Max Andersson så är han en multikonstnär som bland annat har ritat pixy, regisserat kortfilmer som spikbebis och skapat bilbarn.
Jag har inte lyckats hitta låten så ni kan få höra den på något smidigt vis, fast här kommer den mycket speciella texten som sjungs över ett typiskt svensk ny-våg -sound.
Min dröm har ingenstans att vara
ensam kvar vid väggens slut
Bakom soffan ligger mamma
och ser hur negrerna rinner ut
Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
Men bilderna vill inte skrika
Jag måste skära lite till
Jag spiller fast jag skär försiktigt
Det är inte farligt alls
Jag kramar om min mammas huvud
Grannen gnager på sitt golv
Det smakar inte som det brukar
Det smakar inte alls som förr
På natten leker alla gator
På bakgården står döda djur
Jag ska måla deras munnar
så dom kan skratta och le igen
På bio, om man sitter för nära duken
kan man försvinna i ett hål
Några kommer aldrig tillbaka
Dom ser ut som om dom inte fanns
Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
En del har skaffat stora hundar
som kan slicka stora sår
Alla dansar utom dom fula
dom får Gud att tugga på
Spindeln in min mage växer
Pappas bil har sprungit bort
Nu ska alla barnen brinna
Varför är det så mycket svart?
Om ni har lust att se något som Max Andersson har skapat så rekomenderar jag hans musikvideo till The Cures post-punk -låt, "One Hundred Years":
Vi kan ta förgivet att det är Max Andersson som har skrivit texten då hans säregna stil genomsyrar hela låten. För er som inte är helt bekanta med Max Andersson så är han en multikonstnär som bland annat har ritat pixy, regisserat kortfilmer som spikbebis och skapat bilbarn.
Jag har inte lyckats hitta låten så ni kan få höra den på något smidigt vis, fast här kommer den mycket speciella texten som sjungs över ett typiskt svensk ny-våg -sound.
Min dröm har ingenstans att vara
ensam kvar vid väggens slut
Bakom soffan ligger mamma
och ser hur negrerna rinner ut
Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
Men bilderna vill inte skrika
Jag måste skära lite till
Jag spiller fast jag skär försiktigt
Det är inte farligt alls
Jag kramar om min mammas huvud
Grannen gnager på sitt golv
Det smakar inte som det brukar
Det smakar inte alls som förr
På natten leker alla gator
På bakgården står döda djur
Jag ska måla deras munnar
så dom kan skratta och le igen
På bio, om man sitter för nära duken
kan man försvinna i ett hål
Några kommer aldrig tillbaka
Dom ser ut som om dom inte fanns
Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
En del har skaffat stora hundar
som kan slicka stora sår
Alla dansar utom dom fula
dom får Gud att tugga på
Spindeln in min mage växer
Pappas bil har sprungit bort
Nu ska alla barnen brinna
Varför är det så mycket svart?
Om ni har lust att se något som Max Andersson har skapat så rekomenderar jag hans musikvideo till The Cures post-punk -låt, "One Hundred Years":
